Jag kan inte fatta vad det är som händer just nu. En skogsbrand, den största i modern tid, härjar där jag bodde förr och där min mamma bor. 10 000 hektar brinner, minst. Man har fått evakuera ett flertal byar i området, över 1000 personer. Jag kan reagera på hur media har gått ut med det hela. För det första så är branden inte i SALA. Hur ska folk som bor i närheten veta var tusan branden är och kunna förbereda sig på evakuering om man går ut med fel ställe? Man har hela tiden pratat om Sala, men det är ganska så stor skillnad på Sala och Seglingsberg tex. Den första byn att evakueras var Ängelsberg och därefter Gammelby, vilka ligger i närheten av Virsbo som INTE ligger i Sala. Därför kan jag förstå en kvinnas frustration som var tvungen att evakuera sitt hus utan någon förvarning. Jag kan knappt förstå att de tvingas lämna sina hem. En man fick frågan om hur han ser på det, han skrattade ju och log ju innan. Han svarade att man måste försöka se det så positivt det går, man kan inte deppa ihop. Det viktiga för dem var att de var vid liv och att de hade med sig djuren. Inte för att vara sån, men vilken jävla fråga! För tusan, dessa människor är i CHOCK! De har fått lämna allt de äger och när de kommer tillbaka har de kanske inget hem. Vad ska de göra, sätta sig på marken och vägra flytta på sig och börja gråta? When life gives you lemons, you make lemonade. Livet måste gå vidare, det är materiella ting vi pratar om. Jag blir rörd när jag hör vad alla tar med sig. Fotografier, minnen, djuren. Det är allt som betyder någonting för dem, minnen och deras djur. Det är fint tycker jag. Jag kan förstå irritationen över att de inte fick informationen tidigare, men samtidigt, hur kunde brandmännen veta vad som väntade? De hade ju ingen kontroll över branden. Det ser man bara genom att 9 personer blev omringade av elden och fick bli urlyfta av försvarsmaktens flygplan. Samtidigt säger man att det inte är någon totalevakuering än utan det är mest evakuering pga den kraftiga röken, så frågan är ju hur lång tid det kommer ta innan branden är under kontroll och släckt.
Jag känner gråten i halsen när jag tänker på hur många familjer som har fått lämna sina hus och vars hus kanske inte kommer att finnas kvar när de får återvända. Vissa bor i deras barndomshus och vissa inte, lika hemskt oavsett. Det är vid sånna här tillfällen man får perspektiv på livet, på vad som är viktigt och vad som verkligen spelar roll. Människorna tar med sina minnen och sina djur, det är det enda som är viktigt för dem. Och att de själva är vid liv. Tänk så bortskämda vi är egentligen. Många pratar om att de vill ha senaste telefonen, bilen, träningskläderna och whatever.. Medan dessa människor i Sverige just nu inte har något hem och inte vet om deras hem kommer stå kvar när de får återvända. Med detta vill jag säga till er, ta hand om varandra. Värna om varandra, var snälla och visa kärlek, omtanke och medmänsklighet. Vi vet inte vilken vändning livet tar, vad som händer imorgon eller i framtiden. Vi vet vad vi har idag, och det ska vi värna om.
Mina tankar går till alla drabbade i brandområdet. Och jag håller alla mina tummar och tår för att min mamma ska bli evakuerad i tid om det vill sig illa.
Kommentarer