Det finns lika många svar som de man frågar på vad som driver en människa att välja just tung styrketräning och kroppsbyggning som träningsform. Oavsett anledning är det ett intressant ämne att fundera kring eftersom det finns alltför stor mix av betraktarnas uppfattningar än just den egna.

Om jag granskar min egen resa bland skivstänger och hantlar skulle jag vilja säga att det som från början handlade om att bli bättre och starkare, för att förbättra mina prestationer inom ett annat område, nu har ändrat riktning. Jag tränar inte längre för att orka långa pass på skidorna i branta backar. På vägen hittade jag andra vinster som överskuggade effekten av det syfte jag från början hade, dvs att få bättre benstyrka. Jag märkte att ett annat välbefinnande kom smygande. Jag kom att njuta av träningsvärken och känslan av att fylla ut kostymen. Jag kände välbehag av att vinna över mig själv, slå mina egna rekord, att lyfta min egen kropp. Jag märkte att jag kunde förändra min form och jag märkte att jag faktiskt tyckte det var snyggt med definierade muskler.

Såklart det står för något. Jag har egentligen aldrig varit missnöjd med hur min kropp sett ut. Den har alltid fungerat till det jag velat ta mig för, tack o lov. Jag har dessutom aldrig legat i riskzon för varken övervikt eller undervikt. Men känslan att kunna påverka och forma min kropp genom träning har givit mig själsliga vinster. Den harmoni och den fysiska utmattning som ett hårt styrkepass ger har helt enkelt tilltalat mitt inre.

Några i min närmsta omgivning har under åren ifrågasatt min träningsmängd och mitt val av idrottsform. Har funderat många gånger på om träningsmängden varit lika ifrågasatt om jag istället 4-5 ggr i veckan utövat någon form av lagsport som fotboll eller handboll eller annan konditionsidrott som löpning tex. Jag är tveksam. Så vad är det som triggar igång vissa människor när det kommer till just styrketräning och skulptering av den egna kroppen?

Ligger rädslorna närmre oss när det kommer till att styra och kontrollera kroppens konstitution. Att det skulle stå för något destruktivt och enkom är ett uttryck för något annat som tex en från början skev självbild eller dålig självkänsla som ska fixas till med ett polerat yttre? Visst kan det för vissa vara så, men det är ett alltför ohållbart resonemang för att kunna tas för en sanning. Alla har sina orsaker till varför man gör vad och som jag ovan nämnde i mitt fall, jag ser många fördelar med min livsstil. Den ständigt närvarande glädjen, inre och yttre styrkan jag tillför min kropp och själ, men även den så goda effekt ett pass har på inneboende frustration och irritation. Kan det bli bättre för mig? Ur hälsoaspekt får jag uppenbara vinster som ett starkare och mer hållbart hjärta och en bra grund till att min kropp kommer hålla livet ut. 

Vad är då för mycket av något? Vad är normalt? Exakt var går gränsen där träning inte är hälsosam längre? Vem har tolkningsföreträde att avgöra det? Är det när det går ut över andra i ens omgivning eller när det går ut över ens egen hälsa? Vi har olika ideal och idéer om vad hälsa är, så enkelt är det. Det är även kulturellt betingat och ser olika ut över tid vilket skapar en komplexitet. Det är helt enkelt svårt att avgöra… Det viktigaste är dock enligt mig, att fördomar, okunnighet och rädslor absolut aldrig får bli domare i frågan.