Det blev 22 chins i onsdags. Med den trötthet jag bar på kan man mycket väl räkna på 20 kilo i extravikt dessutom. Gav mig en klapp på axeln, ren automatik, men försökte samtidigt känna efter, vad kände jag egentligen? Jo, visst var jag glad, det kändes ju jättebra, fan 22 chins det är ju mycket, eller? Kanske inte tillräckligt ändå, borde ju ha kommit längre i min utveckling, men jo det är ju skitbra. Varför kunde jag inte bara känna den där genuina glädjen? Varför känns det som jag inte har patent på mina egna känslor? Något tar dem, vänder dem, bygger om dem eller avvisar dem. Inte okej nånstans faktiskt.

3 träningspass denna vecka, det är vad min kropp orkar. Mitt huvud skulle behöva många fler. Insatsen är dock just nu högre än vad jag cashar ut.. Jag får acceptera det läget. O på tre pass kan man åstadkomma mycket, rent kvalitativt, det vet jag.

4.00 i morse kryssade jag runt bland morgonpigga harar och rådjur på landsvägarna till Vrestaby. Följande helt underbara låt gick på repeat..

4.59 sa jag hej då till min vän som åker till Norrland på obestämd tid. Kändes ledsamt, men samtidigt nödvändigt. Men visst känns det konstigt, vem ska jag nu löpträna och gå i skogen med? Det löser sig nog. Svårigheter att göra förändringar hör mänskligheten till, men ibland måste man och man överlever!

Ska samla kraft idag och göra århundradets benpass.. Så jag återkommer!