Resan mot scenen

11 januari, 2013
11 januari, 2013

Usch vad kallt och mörkt det är i Sverige! Jag har varit galet seg sen jag kom tillbaka. Först nu de senaste två dagarna har jag börjat återfå min ork, motivation och tycka att det är kul att gå till gymmet! Skönt att känna igen sig själv igen! :-)

Nu tror jag det är dags att sätta upp nya mål för att behålla motivationen och träningsglädjen! Jag är en person som behöver något att sträva efter. Det behöver inte vara en tävling utan små personliga mål, en konkret målbild eller ett personbästa att jaga efter! Jag har lite funderingar på nya satsningar men än så länge är det bara små frön som ligger och gror inom mig! :-)

Jag måste verkligen säga att jag fick blodad tand efter tävlingarna! Jag är så otroligt stolt över mig själv! Det är först nu som jag faktiskt begriper att jag faktiskt tävlade! Och inte bara tävlade….jag VANN!

Jag vågade lita på min magkänsla och tro på mig! Vägen till scenen har varit så otroligt lång för min del och det har blivit till en personlig strid jag känt mig tvungen att övervinna!

2009 var första året då jag verkligen tänkte satsa på allvar och började lägga upp en plan. Tankarna på tävling hade dock funnits där betydligt tidigare. Det året blev jag erbjuden en praktikplats på FN i Rom och tävlingstankarna fick läggas på hyllan.

2010 kom jag tillbaka till Sverige och hade ingen direkt struktur på livet, pendlade mellan Kalmar och Växjö, jobbade väldigt långa dagar och försökte kämpa på med träningen.

2011 tog jag nya tag. Flyttade till Stockholm och började jobba på Karolinska Institutet. Samma år sökte jag till Talangjakten och fick det glädjande beskedet att jag blivit antagen.

I mars började min ena axel och skuldra värka något enormt och jag hade en strålande smärta som förlamade mig. Kunde inte lyfta armen utan smärta och jag låg vaken om nätterna för hela skulderbladet brann! Oron växte inom mig och jag kunde inte träna överkroppen alls denna period. Var extremt ledsen eftersom jag inte visste vad smärtan berodde på och vad jag kunde göra åt den! Efter två månader fick jag göra en magnetröntgen där man hittade ett diskbråck i nacken.

Började rehabträna med sjukgymnast och naprapat. Det skulle dröja ytterligare två månader innan jag blev helt smärtfri. Jag hade tappat en del styrka men både Fredrik och Eddie, coacher i Talangjakten försäkrade mig att det skulle gå vägen ändå och peppade mig! Jag fick ett träningsprogram med övningar som inte skulle belasta min nacke men samtidigt stärka överkroppen! Jag var motiverad och supertaggad att ta mig upp på scen. Nu skulle det äntligen bli av!

I september 2011, efter bara två månaders diet och träning, insjuknade jag på riktigt. Jag var ute och gick en promenad då benen bara vek sig under mig. Jag minns det så väl för Stefan fick bära mig hem!  Senare på kvällen fick jag hög feber som vägrade ge med sig. Efter mycket om och men så konstaterade man körtelfeber och hoppet om tävling grusades igen. Var fruktansvärt ledsen och tyckte livet var orättvist!

Sen började min kamp med konstanta problem med halsen, svullna halsmandlar och smärta. Var hos flera specialistläkare men alla menade att det var ett virus och inget att göra åt! Veckorna blev till månader och jag blev deprimerad av att inte kunna träna och tyckte livet kändes meningslöst.

Tappade såklart både formen och styrkan men även en del av min gnista och personlighet. Hade en identitetskris och visste inte vem jag var eller vad jag tyckte om att göra när jag inte hade träningen. Funderade över vilka andra intressen jag hade och vad jag tyckte om att göra.

Började måla en massa vilket hjälpe mig att fokusera på något annat än min uteblivna träning!

Flyttade till Karlshamn och började jobba som barn- och ungdomsdietist. Efter fyra månaders sjukdom kunde jag börja träna väldigt lätt. Hade fortfarande problem med halsen och insjuknade titt som tätt. Började ändå se ljuset i mörkret och en gnista hopp tändes.

I mars 2012 började jag kunna trappa upp min träning och mina halsproblem kom mer och mer sällan. Jag vågade inte riktigt tro att jag skulle orka och hinna tävla det året. Kände mig svag efter ett halvårs sjukdom. Tränade kravlöst och utan mål, var bara underbart lycklig över att kunna träna igen! Fick tillbaka självförtroendet och började bygga upp styrkan.

Började fundera mer och mer på tävling när sommaren närmade sig. Bestämde mig för att satsa allt vad jag hade, det fick bära eller brista. Hade inga som helst prestationskrav och ville tävla för min egen skull. Placering spelade ingen roll, om jag bara kom upp på scen var jag en vinnare!

Så varför inte köra ALLT! Athletic Fitness och Body Fitness! Decembercupen och Lucia! Just do it! Tänkte inte så mycket utan bestämde mig bara för att göra det! Annars skulle jag alltid tänka tillbaka och fundera på hur det skulle kännas att tävla.

Vissa saker måste man bara göra, jag vet inte ens varför det var så viktigt för mig, bara att det var det!

Följ ditt hjärta och dina drömmar! Vägen är inte alltid spikrak och ibland är allt bara skit, men allt du går igenom formar dig och gör dig starkare! Allt som är värt att ha är värt att kämpa för!


kommentarer, 183 Visningar

Elinor Medhammar

Posts Google+