Ja helt SJUKT men detta hände faktiskt MIG denna helgen! Lite svårt att fatta och faktiskt begripa. Behöver landa lite i allt detta just nu! Detta blir ett långt inlägg. Kommer skriva lite kortare sen och lägga upp mer bilder.
Resan mot SM-scenen var annorlunda jämfört mot DC/Lucia och på flera sätt faktiskt svårare. Jag tragglades med motivationsbrist, tappade glöden, hämtade upp den, fick ont och skadade mig, rehabtränade, tappade motivationen igen…. men sen hände det något! Jag kan ärligt talat inte sätta fingret på det men jag hittade glöden igen, sket lite i alla ”måsten/borden” och körde det jag kände för även om det inte var det mest ”optimala”. Det viktigaste är trots allt att träningen är rolig och jag valde att prioriterade det som gav mig lust och kändes rätt i stunden.
I alla fall, jag ska försöka ta det från början. Jag och Stefan körde från Kalmar till Karlstad under fredagen…lååååång bilresa upp och jag var så himla trött! Registreringen och första färglagret direkt när vi kom fram.
Vi bodde hos vänner till mig och sov på min luftmadrass. Var inte ens nervös kvällen innan utan kände mig ovanligt lugn och sansad. Sov väldigt bra (sjukt skön luftmadrass!!) och vaknade upp pigg innan alarmet ringde. Jag hade köpt med mig pannkakor till frukost men det enda jag var sugen på var jordnötssmör, haha…så jag åt några riskakor och mackor med detta. Jag valde innan att inte köra någon tuff vätsketömning utan bara begränsa vätskan (dagen innan) och utesluta salt (hela veckan innan), var ganska törstig ändå men mådde helt ok.
AF damer skulle vara först ut med första fysikronden kl 9 så jag var ute i god tid för att lägga nytt lager färg och fixa mig lite. Vi var tyvärr en väldigt liten klass i AF damer (jag var enda korta tjejen så jag blev ihopslagen med de längre…totalt fem tävlande i denna gren) men det var grym kvalité på varenda tjej! Jäkla vilka atleter! Jag kände att dagen kunde sluta precis hur som helst. Fysiken var jag ganska säker på att jag hade på min sida men jag är varken den starkaste eller mest uthålliga av oss. Dessutom var jag väl inte 100 % nöjd med min form (eller ja, blir man någonsin det?). Jag var inte direkt missnöjd heller, tycker jag har bra linjer och massa men jag hade kunnat bli liiiite hårdare! Next time! Det räckte i alla fall till en första placering i symmetrin vilket jag är väldigt glad för.
Lite bilder från fysikronden.
Jag var fortfarande lugn efter fysikronden. Mådde hur bra som helst och kände mig bara allmänt glad. Har haft riktiga lyckokänslor de senaste dagarna och faktiskt känt mig som en vinnare. Jag började visualisera dagar innan tävlingen hur det skulle kännas att stå överst på prispallen, att ta emot pokalen, hur lätta mina chins/dips var, hur jag seglade i mål på rodden, hur jäkla mycket jag faktiskt ville detta och faktiskt vågade tro på min egna förmåga! Jag började titta på inspirerande videos, människor att beundra och hämta kraft ifrån. Jag försöker att inte bli avundsjuk på människor som lyckas bättre än mig utan istället titta hur de gör och se om jag också kan träna upp de förmågorna. Ibland känns det totalt hopplöst och ibland hittar jag verklig inspiration. Jag är så glad att jag faktiskt vågade tro på mig själv i detta läge och köra på SM. Vilken hemsk tanke om jag låtit alla mina tvivel ta överhand och jag missat denna fantastiska upplevelse! Tror jag växte 10 cm av stolthet i helgen! Fuck jantelagen! 😉
Andra momentet i tävlingen var chins och dips. Här var jag lite orolig för mina armbågar (fram för allt vänstra som har känts halvt trasig emellanåt). Jag hade vilat hela veckan innan, ätit antiinflammatoriska tabletter och använt smärtdämpande spray! Snälla armbågar håll!
Och de höll! Total lycka! Eftersom jag fick så många chins bortdömde på DC (14 godkända, 6 bortdömda) så var jag superstrikt med att inte svaja och komma över med hakan…fick 18 godkända! Så jäkla nöjd.
Dipsen började inte lika bra. Fick första bortdömd eftersom den inte var tillräckligt djup och detta satte mig liiiite ur balans men jag försökte mota bort detta och mata på. Ännu en bortdömd. Ahh…ok! Ta igen det, mata, mata, djupare, djupare..stanna inte!! Tvärdog. Tog min 3 sek vila men jag vet att jag aldrig lyckas ta mig upp riktigt när jag väl pausar. Slutade på 24 godkända (hade satt som inre mål minst 25 så jag var såååå nära)! Sköt ifrån mig alla negativa tankar och fokuserade på att det var bättre resultat än DC där jag fick 23 godkända. En förbättring är en förbättring!
De andra tjejerna var så sjukt starka och bara matade chins och dips. Bedömningen var hård men rättvis och lika för alla. Jag slutade på en tredje plats i styrkemomentet.
Sista momentet var 1000 m rodd och det låg ganska sent på dagen så det var lite drygt att vänta. Vid lunchtid tog jag en ost/skink baguette. Inte jättestor utan den kändes lagom eftersom jag skulle ro om 2,5 h. Sen kom nervositeten..jag insåg att allting faktiskt hänger på rodden och att det är min sämsta gren (när jag tränat i alla fall). Sen jag började jag fundera vilken placering jag skulle få om jag kom sist…hm..etta i fysiken, trea i styrka och sist i rodden…vad blir det? Faktum är att jag räknade ganska kallt med att ta sista placering här vilket man ALDRIG ska göra under en tävling. Ens tankar påverkar en så mycket mer än vad man tror. Bort med det!
Började tänka på hur lätt det var, hur kul allt kändes och hur nöjd jag var med allt jag presterat!
Nevös och med ost/skinkbaguett i magen = ingen bra kombo! Den jäkla baguetten ville ju aldrig smälta utan låg som en klump i magen och jag blev ännu mer nervös och fick magknip. Stefan masserade min mage, vi gick flera varv runt byggnaden och jag började se framför mig hur jag kräktes när jag rodde! NEJ NEJ NEJ! Bort med de tankarna.
Som tur var drog saker och ting ut på tiden och jag lugnade ner mig lite, magen blev bättre. Började ladda mentalt. Visualisera. Hoppa runt. Värma upp. Lägga upp en taktik. Gå inte ut för hårt! Gå inte ut för hårt! Det är lätt! Du är stark! Du har kraft!
Det fanns bara två roddmaskiner så Linda fick ro själv eftersom hon låg sist inför rodden, Amanda och Helen mot varandra och jag mot Stina skulle mötas. This is it! Nervös, nervös! Stina såg coollugn ut! Jag funderade på min baguette och konstaterade att magen var ok…så nej Elinor du kommer inte kräkas. Bara ro nu.
Jag har rott 3.47 som bäst på träning. Har rott exakt samma tid FEM jävla gånger nu och tar mig inte förbi den spärren. En mental spärr förstår jag givetvis men det känns som att kroppen håller på att dö av all smärta från mjölksyran efter 500/600 m och jag vill bara begrava mig. Men det är bara i ditt huvud Elinor. Tänk inte, bara ro!
Och där gick startskottet! Jag börjar snabbt och känner att det är liiite för snabbt. Blir rädd att gå in i väggen och drar ner på tempot. Målet var att hålla 1.50 tempo men jag inser att det känns bra att ro lite snabbare så då gör jag det. Mjölksyran som brukar komma runt 500 m kommer inte utan samma tempo känns bra. Jag ser inte alls hur Stina ligger till. Jag hör inget från speakern eller publiken. Jag bara ror.
600 m. Det börjar göra ont men det är bara 400 m kvar nu. Siffrorna rullar neråt. Smärtan börjar öka. Andas. Andas. Tänker ben, rygg, armar. Ben, rygg, armar. När det är 200 m kvar har jag så mycket adrenalin i kroppen att jag inte känner hur ont det gör. Jag ökar. Ge allt! Andas. Dra. Det slår lock för mina öron. Först det ena och sen det andra.
Kommer i mål. Fattar fortfarande inte vilken tid jag fått eller hur jag ligger till. Känner mig helt snurrig. Tittar på skärmen och fattar fortfarande inte! Vann jag? Är det där min tid? Lane 1: 3.43,3….och lane 2: 3.43,5…var jag lane 1, det var jag väl ändå?…vann jag? Förvirrad! Och DÄR kommer mjöksyran. Pang! Som en våg av smärta genom kroppen. Lägger mig ner på golvet bredvid och andas innan jag kan kravla mig upp igen.
När jag ligger där på golvet flämtande så inser jag….jag har VUNNIT!!!! Jag har vunnit Fu*king SM-GULD! Hur galet är inte detta? Så värt de minuterna av smärta.
Korrigering! Det var Stina som rodde på 3.43,3 och inte jag…men det påverkade inte slutresultatet.
Sjukt nöjd med dagen överlag! Rodden är nog det som förvånade mig mest och det var en enormt häftig känsla att övervinna sig själv!
Tre glada medaljörer! Stina (silver), jag och Amanda (brons).
Jag lät sen dagen sjunka in. Minglade runt och träffade andra atleter. Firade med Stefan och mina vänner. Åt en massa gott och bara tänkte att nu ska jag ta det lugnt ett tag…Vila upp mina armbågar som tyvärr inte är i bästa skick just just nu.
Dagen efter kom nästa chock!
HUR MÅNGA FÅR DENNA CHANSEN! TACK! TACK! TACK!
Tack för att ni tror på mig!
Så det där med att ta det lugnt kan jag ju glömma antar jag, haha! Jag får rehabträna armbågarna, träna smart och försöka att inte förvärra skadan. Fokusera mer på fysiken och träna på chins/dips när armbågarna fått vila någon vecka eller två.
Det blir bara att ladda om och denna gången har jag faktiskt möjlighet att ställa mig på scenen i bättre form än på SM.
Jag är så sjukt glad! Vilken resa! Vilken grej!
VM
Alltså…Det går bra nu! 🙂