Reflektioner kring en blomma(egentligen ogräs)

7 maj, 2012
7 maj, 2012

När jag var ute igår morse och tog min POWERWALK(as I am one to do…) så möttes jag längs vägen av denna lilla vackra syn.

Den fick mig att tänka efter, på min egen träning, de skador och motgångar jag haft och hur jag tog mig förbi dem. För den där lilla växten påminde om mig själv och min egen filosofi när jag tränar. Häng med på hur jag tänker nu:

Lilla plantan börjar sitt liv nere i jorden och allt är frid och fröjd. Den växer och växer(träningen går bra) tills den stöter på ett hinder för dess utveckling, asfalten(skada, händelse i livet). Men istället för att så krokna och ge upp, fortsätter den lilla plantan att KRIGA, den bara kör på, som ett fucking jävla godståg, knyter näven och slår och slår på asfalten tills att den pulveriserat allt motstånd! Då asfalten gett vika är plantan är fri att växa vidare utan några hinder, ”the sky is the limit”, bokstavligen!

Hur applicerar jag då det här på min egen träning? Jag har under den tid jag gymmat haft två stycken större hinder(räknar inte alla mindre skador jag haft) det första hindret har jag bara mig själv att beskylla för. Jag tränade helt enkelt för dåligt. Jag fick, vad jag tror var en obalans i höftböjarmuakulaturen, som följd kunde jag knappt träna ben för jag fick så sjuk jävla ont under och långt efter varje pass.

Men jag fortsatte att kriga på, fulldjupa knäböj skulle visa sig bli min räddning. Det finns ingen mer komplett benövning som tränar verkligen alla delar av benen. Jag kunde knappt ta mig ur sängen dagarna efter ett benpass, och varje set, varje rep gjorde ont ända in i själen, men jag gav inte upp, för jag kände att jag gjorde framsteg, blev starkare, smärtan minskade. Efter kanske ett halvår var obalansen till största delen utjämnad. Jag hade övervunnit mitt hinder. Idag har jag knäböjt som mest 217,5kg, på SM i vintras. Det kunde man inte tro när jag kämpade med att rulla ur sängen efter ett benpass,för ett år sedan :p

Mitt andra stora hinder i min träning kom när jag var dum nog att försöka mig på dips med viktvälte. Tror jag hade stegrat upp till + 60kg och reppade när jag kände hur det small till i ena axeln nere i bottenläget. Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände, för jag kollade aldrig upp det, men det gjorde ont iallafall, och skulle komma att sätta käppar i hjulet för mina bröstpass i närmare ett halvår.
När det var som värst kunde jag knappt bänka, och att göra ens en enda dip var bara att glömma. Men jag jobbade runt problemet, jag hittade en teknik och bana i bänken som gjorde att jag kunde köra. Jag vilade från dipsen och började om från noll där. När jag kunde göra en dip igen jobbade jag mig sakta uppåt. En dip, veckan efter, 5 dips, sedan 10… Allt löste sig tillslut genom att träna smart och runt problemen. Höll mig borta från Militärpressar och andra övningar som jag kände av i axeln. Bänk och dips körde jag i den mån jag kunde eftersom dessa två övningar är ”rätt” viktiga som tävingsgrenar för mig.Idag känner jag inte av axeln alls och kan bränna på med vilka övningar jag vill ”the sky is the limit!”

Det här kommer jag säkert få skit för av ”de lärda”, men jag tror på att träna bort skador. Är det inte så allvarligt att du inte ens kan använda muskeln så tror jag absolut att någon form utan träning och aktivering är det bästa sättet att bli kvitt det. Det har iallafall alltid funkat för mig hittills :)

Oj, allt detta på grund av en liten blomma.. :)

kommentarer, 172 Visningar

Robert Berg

Posts Google+

Bla bla testtest