Jag har under årens lopp byggt upp ett gym i min källare. Där finns det mesta som behövs för att få en stark och uthållig kropp. Skivstång, hantlar och massa andra prylar, ja till och med en roddmaskin som jag fått av en god vän. Jag har alltså ett eget källargym. Grymt tänker de flesta. Där är du väl var och varannan dag.

Jag vill så gärna svara ja, men det blir ett nej.. Jag tänker att jag ska gå dit, men där stannar det. Varför är jag aldrig där? Det tar flera ljusår längre att ta mig ner till källarn än att ta mig till mitt gym 15 min med bil. Den mentala vägen är också lång, så lång att jag aldrig tar steget ner dit. Sen att källartrappen är så fylld med tvätt att man bryter benen på vägen och att torkställningen blockerar den smala passagen in är en annan sak.

Så vad saknas för att jag skulle gå ned dit? Vad är skillnaden?

Svaret stavas stämning, atmosfär, reception, ljudet av metall som ekar mellan väggarna, leenden, gymtjöt, ja allt det där som gör att det verkligen känns att man tränar. Sen är det ju ingen som ser mina snygga träningskläder heller. Så jag har slutat samla egen gymutrustning. För jag vet att det aldrig blir några personbästa i min källare. O därför har jag satt chinsracket på övervåningen. Det har jag använt. Gör chins när jag går förbi, när jag är glad, irriterad eller är rastlös.

Men vad gör man inte för att nå sina mål. När nöden inte har någon lag. Kommande vecka blir tight träningsmässigt. Svårt att få in så många pass som jag önskar. Kanske kan jag baxa mig förbi alla hinder, mentala som fysiska, damma av prylarna, skrämma iväg spindlarna och köra ett par pass. Vi får väl se.. Eller så hittar jag tid att dra till lokal, då allt handlar om prioriteringar.