Ishalkan och långtradarliken längs E20 i morse gjorde mig galet försenad till axelpasset jag skulle riva av innan jobbet. Hann ett supersetpass och dundrade på som en tyfon på gymmet. Insane.

Stående militärpressar upp till 40kg, sittande hantelpressar och idag blev det närmre bekantskap med cablecrossen. Drag i olika vinklar. Vart riktigt nöjd efteråt.

Efter en dag på jobbet med alldeles för mycket av kategorin övergrepp bestämde jag mig för att chinna lite hemmavid och riva av ett magpass dessutom.
10 set chins blev det varvat med fällkniven och plankan.

Min egen träning ger mig så mycket mer än styrka och muskelökning. Jag får utlopp för all frustration, sorg och ledsenhet jag översköljs med på jobbet och det om något bygger upp min mentala bank, tar effektivt och ger mig den återhämtning jag behöver.

Någon frågade mig en gång om det inte är så att jag ofta tar med mig jobbet hem och går och funderar och grunnar på det även efter arbetstid. Under dessa 10 år jag haft samtal av vitt skilda slag, har jag tagit med mig tre ärenden hem. Sådana jag inte kunnat sluta tänka på eller varit orolig kring. Det var några år sedan nu. Två av dem var i början av min tid på ungdomsmottagningen. Ett av ärendena har jag fortfarande kvar i huvudet, det följer med mig hem i stort sett varje dag och det kommer finnas med mig resten av mitt liv. Vissa livsöden påverkar en helt enkelt mer än andra. Det kan vara allt ifrån personer med styrka och mod att göra något de aldrig trodde var möjligt utifrån deras utgångsläge, till personer som sökte, men aldrig nådde ända fram. Att få vara delaktig i det stora förändringsarbete mina ungdomar gör, att få se gnistan av hopp återvända till någon som tappat den bland besvikelser eller sorg, att se någon hitta tillbaka till livet efter svåra upplevelser eller att få vara med att hitta det halmstrå som skulle komma att göra skillnaden mellan vara och inte vara, det är glädje. När någon får upprättelse, när någon till sist finner mening med livet, när någon hör av sig flera år senare för att bara berätta hur bra allt blev, det är en känsla som faktiskt inte går att beskriva med ord. Människan är en berättelse och jag känner en genuin glädje att få vara med, läsa, lyssna, ta del av och även bli en liten parentes i några av dessa berättelser.