Så satt man här återigen, lördag kväll framför dumburken, multitaskande. Jag har ett öga på tv:n, ett på telefonen, ett på datorn och ett ut mot kvällshimlen. På ett sätt skönt, jag vilar sällan eller aldrig, plockar alltid med något, oftast något trist. Just nu funderar jag ut hur nästa veckas träningsschema kan se ut. Blir det tre eller fyra pass är frågan? Som det ser ut nu kan jag få till ett extra pass denna vecka så nästa kan få bli lite skral. Det är ok! Tänker att vadträning och uthållighet för benen får jag ju automatiskt i pisten. Varje gång samma förvåning… Japp jag hade visst ett par vader.. och nej, vadträningen på gymmet tar inte så jävla bra som 4 dagar i ett par pjäxor, när man inte är van…

Det som måste prioriteras är ben, rygg och axlar.. Så självskrivet! Där ingår naturligtvis chins och dips. Favoritpasset just nu är faktiskt axelpasset varje vecka. Det är en svårslagen känsla när axlarna riktigt värker och man vill fly bort från dem, ja nästan avlägsna dem. Den fysiska smärtan kan ibland vara riktigt skön. För många är det ett väl beprövat sätt att förflytta och handskas med den inre smärtan, den som inte går att rå på på ett konkret sätt. Det är väl så att den värsta smärtan som vi människor kan genomlida är att ha insikt i mycket, men kraft över inget.

Jag undrar hur många använder träning delvis eller ofta som självmedicinering. Kanske är det inte det första man tänker på, men just nu har jag det svart på vitt hos några av de ungdomar jag möter. De säger att hård träning är det enda som hjälper dem som en positiv copingstrategi. In i bubblan, låta hjärnan vila från det svåra, vad det det nu kan vara. Istället fokusera på momenten som ska utföras. Svettas, sprängas av musiken och den fysiska utmattningen. Ett sätt att få vara närvarande, med hela kroppen utan att det andra pockar på och når in.

Ja, men gör mer av det ett tag då, om det hjälper. Naturligtvis i kombination med samtalsterapi eller liknande.

Själv upplevde jag en stund i dag då jag verkligen var här och nu och ingen annanstans. Dessa stunder då inget annat spelar roll, då allt faller till marken, alla lager. Då tankarna vilar, känslan av tyngdlöshet infinner sig och blicken når bortom det synbara.