Den oatletiska atleten

25 maj, 2013
25 maj, 2013

Sanningen är att jag är ganska klumpig och kanske inte alls den atletiska person som många ser framför sig! Jag är nästan lite förundrad över hur jag lyckats bli bra på något sportsligt överhuvudtaget, haha! :-) Det hade jag nog ALDRIG haft i åtanke som yngre och ingen annan i min närhet heller!

När jag var liten var jag aldrig den där spralliga typen som sprang och klättrade i träd, lekte tjuv och polis och byggde kojor. Jag var ganska blyg men kreativ. Jag tycke mest om att måla. Jag hade olika utställningar, gick på målerikurser, byggde i lera osv. Jag spelade även mycket piano på den tiden. Visst provade jag lite olika fysiska aktiviteter så som balett. Min mamma har filmat min första dansuppvisning. Alla andra tjejer är nätta och trippar fram medan jag ser ut som ett träsktroll med alldeles för stora fötter och ingen som  helst kroppskontroll, haha! :-)

Jag hatade skolgymnastiken under hela högstadiet. Alla skulle stå på led och glo på varandra när vi gjorde kullerbyttor, handstående, hjula, hoppa över plint osv. Och jag med noll kroppskontroll…herregud alltså! Det är tur man kan skratta åt sig själv!

Fast jag var  bland de bästa i klassen på att springa och deltog ju alltid på lektionerna så godkänt betyg fick jag ju i alla fall. Men för att få det där VG:t jag så gärna ville ha var jag tvungen göra ”gymnastserien” med handstående (med rullning till kullerbytta), hjulning och gud vet vad ….så jag försökte stå på händerna mot väggar hemma, rev ner tavlor, gjorde mamma galen, blev galen själv, hjulade in i grannens staket, hjulade in i vår stora gran, vrickade foten, svor och grät! En hel termin typ!

Men jag fick mitt mycket välförtjänta VG tillslut och det är nog bland de betyg jag är mest stolt över från den tiden . :-)

I vissa avseenden är jag såklart ”atletisk”. Jag är väldigt stark och har lyckats bygga upp min kropp genom att ihållande pressa och utmana den år efter år. Mentalt är jag en atlet. En vinnarskalle med envishet utan dess like. Jag kan pressa mig galet hårt och ta fram KRIGAREN i mig.

Den som vet att jag kan så mycket mer än jag intalar mig. Den som förstår att jag kan mer än min hjärna sätter stopp för.

Men ibland känner jag mig som den där 14-åriga tjejen som knappt fattar hur man gör en kullerbytta. Denna veckan hade jag ett sånt tillfälle.

Skulle göra Harres -test (jag läser en kurs om olika prestationstester) som går ut på att göra just en kullerbytta, runda en korn, hoppa över ett hinder, krypa under, runda kornen, upprepa, tillbaka osv. Min hjärna skriker STOPP!!! när jag ska hoppa. Det känns som att jag ska ramla över hindret, vricka knäna, slå ut tänderna! Låter sjukt löjligt när jag skriver det…varför skulle allt det där hända liksom! (Kan nämnas att jag föll ganska illa som ung när jag skulle hoppa över ett liknande hinder… blodet bara sprutade och jag blev ganska chockad då!) Så mentalt är det bara en dum jävla låsning för mig! För fysiskt är det ju inga problem. Jag vet det. Men kroppen fattar inte. Jag fegar ut två gånger, bryter halvt ihop, tar mig samman, skärper mig och KÖR. Gör några klumpiga hopp men fixar det i alla fall. Stolt men ändå lite skämmigt. OMG typ! Vad är det för fel på mig!

Ja, Detta är verkligen ute ur min trygghetszon. Waaaaaay outside för mig!

Och här är jag! Elinor som ska tävla på SM! Alltså jag kan bara skratta åt mig själv. Men nu har jag gett mig fan på att försöka överkomma detta också!

Jag vill ju inte bara vara stark, jag vill ju vara funktionell, rörlig, smidig, inte känna mig begränsad och känna att jag klarar allt om jag bara går in för det helhjärtat.

Igår var det vilodag från styrka men jag passade på att ”leka” lite i gymmet. Försöka öka mitt rörelsemönster så det ska bli en naturlig del senare. Stefan är ju idrottslärare i grunden, tränat kampsport och är väldigt atletisk så han fick hjälpa och peppa (och ASGARVA! Ja han skrattade så han fick ont i magen). Vi körde olika slags kampsportsrullningar  bakåt och framåt där man snabbt ska ta sig upp igen och vara beredd på att skydda sig/attackera. Mina var inte snygga kan jag säga, haha! Jag har övat på att hoppa över olika hinder och förflytta tyngdpunkter. Min kropp är inte alls van att tänka i dessa rörelsemönster, MEN det känns riktigt bra nu efter att jag försöka hitta på nya sätt att utmana den på och jobba på mina svagheter, hur jobbigt och frustrerande det än är!

Ramla och upp igen! Öva! Öva!

Klumpen, haha! Men det gick tillslut…halvt….typ!

Jag följde även med Stefan och provade att slå golfslag eftersom han totalt nördat ner sig i golf nu. Ännu en ny grej jag aldrig skulle ha testat i vanliga fall. Men när jag ändå var igång med att testa nya saker så varför inte! Min hjärna är helt fried up nu, haha!

Helt utanför min bekvämlighetszon och kanske ännu mer min trygghetszon. Men hur ska man annars kunna utvecklas?

Jag har ett mantra som jag tycker är ganska bra när något känns jobbigt, svårt, tungt osv…

Jag är inte rädd!

Jag är nyfiken!

Jag vill lära mig!

Jag vill utvecklas!

Jag är inte rädd!

kommentarer, 272 Visningar

Elinor Medhammar

Posts Google+