Träningen är inte livet, träningen är en del av livet!
Jag stannar upp en stund för att reflektera. Jag är bl.a. Socionom och musiker, men det kanske inte så många vet… De känner mig istället som en kille på gymmet med muskler. Jag funderar en stund kring hur jag egentligen upplevs som träningsperson. Jag är densamma som jag alltid har varit men nu har jag tränat styrketräning i flera år. Kan det vara så att jag upplevs annorlunda nu för tiden pga att jag har mer muskler nu? Är det jantelagen jag ibland kan känna av, är det beundran eller är det rent av avundsjuka..?
Alla tränar av olika anledningar. Alla har olika mål med sin träning. Alla satsar olika mycket och alla lägger således olika mycket tid på just detta. Oavsett elitsatsning eller om du tränar som motionär så handlar det om att hitta en väg som funkar för just dig. Ingen bör heller ta sig rätt att stämpla någon annans tränande som manisk eller besatt, men visst händer det att man kan få känslan av att någon annan ibland vill göra just det..?
En reflektion som jag har gjort på sistone är att det tydligen finns olika acceptans för träningsmängd beroende på vad det är du tränar. När jag tränade fotboll så var 9-11 pass i veckan min vardag. Jag gjorde dagligen det jag älskade och jag minns så väl att den mängden fotbollsträningar ansågs som hurtigt, ambitiöst, duktigt, starkt, målmedvetet och även hälsosamt. Om vi istället skulle omvandla detta till styrketräning, som jag älskar, och samtidigt sänka träningsdosen till 6-7 pass i veckan på gym så kan kommentarerna låta lite annorlunda. Då riskerar jag att få höra att jag är maniskt, överdriven, nästan ohälsosam och dessutom kroppsfixerad..? Det ligger alltså inte i träningsdosen. Det kan heller inte ligga i längden på passen då fotbollsträningar ofta är längre. Det har heller inte att göra med att det är gymträning. Nej! Det handlar om att jag förändrar min kropp genom att stärka upp den med större och mer synliga muskler. Jag ses som ”muskelbyggare” och har således klivit över gränsen för ”lagom” och det som allmänheten ser som ”normativit”. I ärlighetens namn lägger jag mycket mer tid på min musik än på min träning och på den fronten har jag då aldrig hört någon påstå att jag är maniskt, överdriven eller ohälsosam.
Min egen slutsats är att det i dagens samhälle helt klart råder motsägelsefulla åsikter kring träning och träningsmängd. Rent av en jäkla massa dubbelmoral. Igår, idag och imorgon jagar så många av oss sina ”drömkroppar” men de som gör det de älskar och genom sitt slit skaffar sig just den ”drömkroppen”, de är fixerade. Jag tycker att denna typ av dubbelmoral ihop med jantelagen är bland det tråkigaste att stöta på när jag faktiskt gör det jag älskar inom ramen för det jag själv anser vara hälsosamt och samtidigt mår som en prins!
Jag inledde med att skriva; Träningen är inte livet, träningen är en del av livet! Think about it. Jag vet själv om att jag helt klart lever efter detta motto och om det av någon annan nu anses falla utanför ramen för ”lagom” och normativitet so be it! Det kanske istället är fel på normativiteten och på deras syn på lagom..??
————–>> https://www.youtube.com/watch?v=5nEbwAkWEUM <<—————
^ HÄR ÄR JAG OCH MIN PAPPA LIVE PÅ KAP VERDE ^
Kommentarer