Rädslor gör med oss vad de vill. Med en sån stor kraft och styrka emellanåt att endast insikten om dess starka grepp, får 100kg i bänkpress att kännas viktlöst. Den största rädslan av dem alla, att inte duga till, vara bra nog, att inte klara det man vill, är en brottningsmatch som ofta varar hela livet i olika omgångar. Man tror att man vinner och man gör det emellanåt, men så reser sig motståndaren upp, som någon jävla actionfigur på tv och välter omkull en igen. Så håller man på… Det är tröttsamt, det vet jag att många tycker. Det tar energi. Och varför känns det som om man blir av med fler poäng när man förlorar, än vad man får när man vinner. Vem hittade på de reglerna?

Rädslan att förlora kan lätt snuva en på modet och glädjen att ens försöka. Försöker man inte har man ju inte misslyckats. På ett sätt enkel ekvation. Jag gillar att ordet expert betyder: den som en gång försökt…  En mental väktare att luta sig mot när man brottas som mest.

Ibland känner jag mig som statist i min egen film. Ibland sitter jag t o m på åskådarplats. Där kan jag bekvämt sitta och skrika invektiv åt mig själv, likt en bättre vetande, utan att behöva utföra arbetet själv och utmana rädslan att inte lyckas. Men imorse på gymmet valde jag att ta huvudrollen. Som jag gjorde igår och som häromdagen. Jag valde att utmana. Jag valde tanken på att jag kan om jag bara vill och försöker tillräckligt många gånger. Jag valde att bli expert. Jag vann. Och det bästa av allt, jag valde att ge mig själv så många poäng att det kommer krävas många förluster framöver för att hamna på minus.

Så det blev extra tungt i knäböjen, militärpressen och bensparken. Det blev fler reps på samma vikt som tidigare i hantelpressarna. Det fanns en gnista, ett jävlaranamma, ett tydligt mål med vad jag gjorde. Jag var där. Med hela mig. Tre träningspass i rad dessutom.