Satt och prata lite på jobbet med några kollegor om träning och förhållande till mat. Var en som fråga om jag inte tyckte de blev enformigt och äta samma mat hela tiden. Svarade att man varierar lite men att de funkar ändå riktigt bra. Pratade vidare och till slut kom vi fram till vissa tjejers syn på mat.
Att många tjejer men ändå killar tror att ju mindre mat man äter så gynnar de viktnedgången. Men de fortsätter träna lika hårt om inte hårdare.
En av kollegorna tyckte de va så hemskt att så många tjejer och killar får anorexia idag. Blev lite prat om de innan vi fortsatte jobba.
Började tänka på vårt samtal när ja kom hem. Kände att jag blev lite irriterad. Även lite ledsen.
Anorexia är en riktig hemsk sjukdom men de finns faktisk en till sjukdom som inte är lika omtalat enligt mig och de är bulimi.
Jag är en före detta bulimiker. Har haft de största delen av mitt tonårsliv och vuxenliv. Har idag varit frisk förklarad i 7 år. Många säger att man aldrig helt kommer komma ifrån det. Att de alltid kommer finnas i en. Men de håller jag inte riktigt med om. Känner idag att jag inte är orolig på något vis att ramla tillbaka till det beteendet.
Ingen i min omgivning visste om mitt förhållande till mat. Mycket för att jag aldrig varit pinnsmal. Har alltid varit kurvig och spelade fotboll från de ja var 5 till 21 år. Jag själv ansåg inte att jag hade problem med mat. Var när jag väntade min första son som min sjukdom bröt ut ordentligt. Fick sån grym ångest över att jag skulle va tvungen gå upp massor i vikt. Så de slutade med att jag vissa dagar inte åt nå alls till de att jag hysterisk proppade i mig allt jag såg och sen fick ja sån panikångest och spydde upp allt. De resulterade med att ja svimmade flera gånger och fick dropp. Men varken barnens pappa eller min bm förstod att de berodde på mina ät problem. Hade läst att man kunde ha grym illamående och även under hela graviditeten. Så jag skyllde på det. Tappade i vikt och var så trött. Var exet som ”kom” på mig att ja själv framkallade mina kräkningar. Han tvingade mig att berätta allt för min bm och hon skrev in mig akut på en ätstörningsenhet. Var då i v.33. Var ett helvete i början och jag grät dom 2 första veckorna.
När jag tänker tillbaka så har jag insett att jag någonstans ville bli avslöjad. Att någon hjälpte mig. Att jag fick slippa ha mina dåliga tankar och må så dåligt. Är svårt för någon som aldrig varit i samma situation att förstå. Sen att man va gravid är väl ännu svårare att förstå. Men jag hade i princip två små gubbar på var sin axel. Den ena sa att jag va tvungen tänka på mig själv och bebisen. Medan den andra sa att äter ja detta blir jag tjock ful och fet. Att mat är dåligt och jag är inte värd mat. Tyvärr så vann den elaka dom flesta gångerna.
Ni ska inte tro att jag i efterhand inte haft ångest över att ja lät detta ske under min graviditet. Men jag hade varit sjuk i så många år och hade dagligen en inre kamp. Som till slut blev för mycket.
Ni kanske funderar hur jag kunde tillåta mig sen gå upp en massa i vikt. Men de var väl att jag blev så uppslukad av familjelivet och sen att få 3 barn på 3,5 sätter sina spår. Plus lite andra saker som oxå spelade in.
Kan säga på en gång att jag inte är rädd över att ramla tillbaka till dåligt tänkande bara för att jag går på diet. Idag älskar jag mat och idag älskar jag min kropp. Älskar att se hur jag själv kan forma den med bra mat och träning. Självklart kan man känna sig mindre nöjd någon dag men vem gör inte det? Men i helheten har jag förändrats så mycket. Både utsidan och inombords. Idag älskar jag mig själv och nu är min inre kamp som jag hade förut utbytt till en målmedvetenhet och beslutsamhet om att lyckas. Mina inre demoner finns inte och mitt sista prövning för att övervinna mina sista hjärnspöken är att ställa mig på scen.
Idag är jag en så lycklig tjej som älskar livet, älskar träning och mat, älskar utmaningar. Sen har jag idag hittat världens bästa kille som betyder så mycket för mig. Han är mitt stora stöd i livet och framtida make. Sen att han även själv tränar och har tävlat gör allt så mycket roligare.
Döm inte personen efter sitt yttre för ni vet inte vilken resa han/hon har gjort för att vara där dom är idag.
Glöm inte heller att ätstörningar kan visa sig på olika sätt.
Ni är vackra både på insidan och utsidan. Spelar ingen roll hur tungt ryggsäck ni har för de är en del av livet. Va stolta över er själva och vars ni är idag.
Puss och Kram Ninnie
Kommentarer