I tisdag skulle du ha fyllt år. Om de va nånting som du älskade va din födelsedag. Precis som jag blev du som ett barn igen som ville bli uppvaktad och få presenter. Så jag hoppas du blev riktig uppvaktad nu i himlen.
När ska saknaden bli mindre, när ska smärtan i bröstet lätta? När ska man acceptera att du togs ifrån mig alldeles för tidigt.
Pratade om dig igår med en vän om våran sista möte. När jag berättade om hur jag borstade ditt hår, smörjde in dina händer och ansikte. Sa till dig att du kunde släppa taget. Att du inte behövde oroa dig för mig längre . Då kände ja smärtan inombords precis som då när jag insåg att jag aldrig skulle få krama dig igen, prata med dig igen eller höra ditt skratt igen. Va tvungen koncentrera mig igår så ja inte skulle brista ut i gråt. För smärtan är så stark fortfarande fastän de blir 9 år sen du somnade in.
Min älskade mamma, älskar dig så mycket och jag behöver dig fortfarande. Behöver min stöttepelare och dina goda råd. Nu mer än nånsin.
Vet att vi kommer ses en vacker dag och då kommer jag krama dig så hårt.
Kommentarer