En (o-)kontrollerad ätstörning och mindful eating

2 november, 2015
2 november, 2015

banan

Detta är ett inlägg jag planerat och klurat på länge och förmodligen ett av de viktigaste jag kommer skriva på bloggen. För mig är det dels att jag vill skriva av mig om ämnet då jag tänkt mycket på det men tänkte även försöka vara lite upplysande för alla andra som har vandrat i dessa typer av tankar. Ska säga på en gång att det kommer bli ett långt inlägg och innehålla mycket av mina egna tankar, funderingar och känslor kring det som drabbade mig hårdast efter Tammerpokalen; en (o-)kontrollerad form av ätstörning.

Som jag redan nämnt var det i somras som jag för första gången tävlade i fitness och det var också första gången jag utsatte kroppen för en diet. Med facit i hand är jag nöjd med vad dieten resulterade i men vägen dit var en helt annan historia. Då jag är en väldigt noggrann person som är van att ha kontroll över saker var det nästan naturligt att jag följde dieten till punkt och pricka, lite för mycket till punkt och pricka faktiskt… Ju närmare tävlingen kom desto mer petig blev jag och desto mer humörsvängningar, noja och ångest orsakade mitt beteende. När jag sista veckorna innan tävlingen satt och vägde hur många gram kanel jag hade i gröten eller när jag räknade antal cl minimjölk i glaset borde jag ha förstått att någonting inte stod rätt till…

Så kom då tävlingen och jag såg fram emot att få släppa på tyglarna, få tillbaka min förlorade mättnadskänsla och ”bli normal” igen.  Det var då efter tävlingen och dieten som allting bokstavligt talat rasade samman.

Stressen, irritationen och ångesten försvann inte som jag trott, de var alla där fast tio gånger värre. Nu när jag ”fick äta vad jag ville” och till och med ”tvungen att bulka” var det definitivt inte lättnad jag kände. Jag kände bara stundande ÅNGEST. Ångest över att tappa min hårt förvärvade form och ångest över att jag inte skulle kunna styra det som jag gjort senaste 16 veckorna. Från att ha gått till att ha maximal kontroll på allting i mitt liv tappade jag kontrollen helt och spårade ur fullständigt.

Två veckor efter Tammerpokalen spenderade jag och en kompis ett par dagar på hotell med en frukostbuffé. Tidigare hade buffé inte alls varit några problem eller väckt någon typ av känsla hos mig, men nu helt plötsligt blev det så att hela dagarna cirkulerade runt just den där buffén. Naturligtvis fanns det massa god mat där: pannkakor, Nutella, mackor, yoghurt, ja all ”förbjuden mat på diet” man kan tänka sig…! Och jag fick, till och med rent av skulle ju äta det! Det var också det som var problemet.

Där och då märkte jag på allvar att jag hade förvandlats till ett svart hål. Den där mättnadskänslan som hade försvunnit under dieten, och som jag helt sonika förväntade mig skulle komma tillbaka på en gång, var fortfarande spårlöst försvunnen. För att försöka hitta den igen satt jag och slukade i mig både yoghurt, mackor, smörindränkt äggröra, choklad, våfflor och muffins och försökte desperat fylla tomrummet jag hade i magen… men det bara blev djupare och djupare. Jag kunde inte känna någon mättnad eller tillfredsställelse alls.

Jag minns hur jag satt själv i restaurangen och tittade på den sista mackan med smör och ost jag plockat från buffébordet. Jag visste att jag hade ätit alldeles för mycket, den känslan stod mig upp i halsen, men jag kunde inte lämna kvar mackan. Jag var ju tvungen att äta upp den. Jag rent av kände ångest över tanken att inte få äta den. Den känslan blev bara starkare och starkare tills jag hastigt plockade upp mackan och glufsade i mig allting i en enda tugga. Jag ville inte ens känna smaken av den för då visste jag att jag skulle känna ännu mera ångest över att jag ätit för mycket, fett skulle växa fram under huden och jag skulle bli lika tjock som en rund katt. Resten av dagen gick åt till att tänka på vad jag skulle göra för att kompensera för frukosten, gå 30 000 steg, kanske ge sig ut och springa eller bara låta bli att äta någonting mer den dagen… och så fortsatte dagarna…

Jag hade ingen kontroll över mitt ätbeteende, jag var konstant stressad. Jag kände att jag skulle ju ”bulka” och lägga på mig muskler men samtidigt ville jag inte gå upp i vikt och tappa allt jag jobbat för. Och hur skulle jag göra det när jag inte visste hur mycket jag skulle våga stoppa i mig? När jag väl började äta förvandlades jag till ett svart hål och jag bara sög i mig allting på tallriken utan att ha en tanke på vad det var jag åt och sen kände jag bara tomhet, ingen mättnad, ingenting. Hela dagarna gick åt till att tänka på mat, det fanns ingenting annat i livet just nu. Och hela tiden jagade jag mättnadskänslan, tillfredsställelse och gång på gång försökte jag hitta den genom att stoppa i mig allt jag kunde komma över. Men jag kände ingenting, och det skapade en panik i mig som jag aldrig känt tidigare.

Det är konstigt att en sådan enkel sak som mat; som bara en livsnödvändig källa som vi måste utnyttja varje dag, kan orsaka så mycket känslor…

Det som delvis räddade mig från att svälla till en tjockiskatt var min lilla droppe självbevarelsedrift. Någonstans fanns det en nödbroms i hjärnan som började aktiveras när jag kände att jag närmade mig mitt absoluta max vad mitt psyke klarade av. Jag hade fortfarande en liten koll på vad som jag ansåg vara för mycket mat och med små metoder började jag kunna ta kontroll över ratten. Dock gick det långsamt, det var som att försöka kontrollera en skenande bil med handbromsen ilagd, men det gick ändå att rubba. Det jag gjorde var att jag tog tillbaka mitt kontrollbeteende en smula genom att sätta mig på en långsam reversibel diet med målet att långsamt gå från lågkalori med långsam höjning.

Den stora räddningen kom i att jag hade den sagolika turen att ha både familj och kompisar som jag kunde ventilera mig hos och som kunde se att jag började må allt sämre. Det gav mig ett otroligt stöd i förloppet.

Samtidigt började jag läsa på om denna typ av beteendestörning och i den processen försökte jag lära mig massor om mig själv så jag kunde klura ut hur jag fungerade och varför min kropp och psyke agerade som det gjorde just nu. Det var så jag kom in kontakt med det som visade sig hjälpa mig otroligt mycket i detta: Mindful eating.

Mindfulness har varit på tapeten länge nu, det är först senaste åren som det fått en uppsving i västvärlden. Det går enkelt förklarat ut på att du ska ha en medveten fysisk och psykisk närvaro, att vara närvarande i nuet, i allting du gör. Mindful eating drar det ett steg längre och går ut på att medvetengöra ditt ätande. Det kan exempelvis vara att bli medveten om hur du äter, vad du äter och vad du känner när du äter. Hela konceptet kan tyckas simpelt men i dagens samhälle gör vi så mycket mer än att bara äta. Ofta är vi engagerade i samtal, kollar mobilen eller tänker på vad vi ska göra efter maten osv. Vi är med andra ord rätt så bortkopplade, inte alls mindful i de situationerna. Mindful eating hjälper dig att stanna upp, bli medveten i nuet och känna efter hur kroppen verkligen mår, vilket vi kanske inte alltid hinner med mellan jobb, skola, uppgifter, träning, sömn och så vidare.

Det som jag fastnade för i mindful eating var att man med detta kunde komma i bättre kontakt med sin mättnadskänsla, den som för mig var starkt efterlyst och den som jag så desperat ville ha tillbaka igen. Genom att bli mera medveten både innan, under och efter måltiderna och att ge själva beteendet ätande mycket mer uppmärksamhet började jag långsamt hitta tillbaka. Jag la mer fokus på att försöka känna efter hur jag var hungrig. Med det menas om det faktiskt var magen eller kroppen som var hungrig eller om det var munnen som bara ville ha någonting att tugga på? Kände jag hunger för att alla andra åt runt om mig eller ville jag äta bara för att jag var uttråkad eller stressad just i för den stunden? Genom att fundera i dessa banor lärde jag mig långsamt att börja känna vad som pågick i kroppen igen.

Jag upptäckte även en del beteenden som jag lagt till med under min period av diet. Ett av dem var att jag spände mig och höll andan medan jag åt. Det triggade inte bara stressystemet i kroppen, jag hade svårt att ta vara på omgivningen och var definitivt inte medveten om vad eller hur jag åt. Det bästa att göra då var att bara ta ett riktigt djupt andetag. Det ledde till att jag blev mer avslappnad, slog av fight-or-flight systemet för en sekund, lät tankarna bara flöda genom huvudet och fick på så sätt bättre kontakt med vad jag kände just då.

Ett bra tips som jag lärde mig var att skatta min hunger på en skala mellan 0-10. Det kan tyckas fånigt men då jag hade så svårt att avgöra om var hungrig eller mätt just då var en faktisk siffra mycket lättare att agera på än bara subjektiva tanken.

De beteenden jag lagt till med under dieten som jag nu blev mer medveten om var förmodligen en stor bidragande faktor till att jag trampade i den stora gyttjan av beteendestörningar och ångest… Så med allt det i bagaget kan det nu kännas helt befängt och idiotiskt att hoppa på en ny diet och exponera sig för detta igen, men det är just det som är en del i målet: exponering. Och jag har tagit hjälp av omgivningen denna gång som lovat hjälpa mig hålla koll på mig själv och sätta ner foten om de märker att jag börjar vandra för nära kanten igen.

Till denna diet har jag gjort en del förändringar till skillnad mot förra med målet att jag ska klara av dieten med mycket stabilare psyke. Till exempel existerar inte förbjuden mat denna gång. Mitt eget exempel på förbjuden mat är bröd, jag är en riktig bröd-älskare och förra dieten förbjöd jag mig helt att äta det (kastade till och med bort brödrosten). Det ledde ju naturligvis att jag gick runt och konstant tänkte på bröd och jag kunde utan problem trycka ett helt brödpaket när jag väl ”fick lov” för att min hjärna hade skrikit efter det i 16 veckor.

Denna gång har jag lovat mig själv att äta bröd när jag känner för det. Jag har letat reda på nyttiga brödrecept som jag kan äta utan att behöva dra ner på andra näringsämnen i dieten. Dock är det värt att nämna att uttrycket ”inte ha förbjuden mat” innebär givetvis INTE att man kan att äta 3 påsar chips och mjukglass och förvänta sig att kroppen ska gå ner i vikt, tricket är att anpassa dieten runt denna mat istället.

Förra dieten var jag som tidigare nämnt väldigt noga, lite för noga många gånger. Det betalade av sig när allting inte riktigt gick som planerat. Fick jag en middag avbokad eller var tvungen att rucka på dieten av någon anledning kunde det förstöra en hel dag. Denna gång går jag på tankarna att kroppen är väldigt bra på att anpassa sig. Får den i sig lite för mycket en dag kommer den vara duktig och ändå kunna reglera det hyfsat bra nästa dag. Jag är inte i mental form än för att kunna ha en cheat-day utan påföljande noja än men har kunnat dra i mig ett cheat-meal och må rätt bra psykiskt efteråt ändå.

Sen har jag också lovat mig själv att inte tänka lika mycket på mat som jag gjorde förra gången. Jag har mina fasta måltider på specifika tider och det har hjälpt mig hålla tankarna i schack och gjort att jag kan fokusera på viktigare saker i livet än att oroa sig över att man ska hetsäta för mycket på kvällen.

Resan som jag gjort nu har tagit många veckor och jag är långt ifrån färdig med mig själv. Det kommer dröja ett bra tag innan jag på allvar kan ha en riktig ”cheat-day”, dvs. en dag där man ”får” äta allt man anser onyttigt, utan att få påföljande tankar och känslor. Jag brottas fortfarande med dessa så kallade ätstörningar och letar efter min försvunna mättnad, dock har jag hittat brödsmulorna som leder mig på rätt väg.

Så med detta kan man ju fråga sig: ”Är diet inför en tävling ett hälsosamt beteende?” – Det beror på vill jag säga. Kan du genomföra en diet med psyket i behåll, mår du i slutändan bra av det så visst, kör på bara! Men märker du att dieten börjar väcka tankar och känslor som oro, ilska eller rent av ångest, ja då kanske man resonera att detta inte direkt är ett hälsosamt beteende du håller på med…? Men det går alltid att hitta en väg tillbaka!

Var inte rädd att söka hjälp för det och mitt tips är att börja ta tillvara på ditt ätande. Antingen genom mindfulness eller din egen strategi som kan hjälpa dig att känna dig lite mer tillfreds med dig själv och dina tankar. Och var beredd på att vägen tillbaka är lång och svår men med rätt mindset, tålamod och bra kontakt med dig själv och ditt inre kommer du lyckas nå målet: att ta sig tillbaka nerför berget helskinnad.

/Maria

Kommentarer

kommentarer

Maria

Posts Google+

Pigg och glad tjej på 25 år som är född och uppväxt i Uppsala och jobbar som leg. fysioterapeut på Akademiska sjukhuset. Har en lång bakgrund inom träning, har spelat tennis, badminton, innebandy och simmat. Jag har även en licens som personlig tränare. Jag fastnade för gymträningen i samband med att jag började plugga till fysioterapeut då jag insåg att mycket av träningen vi bedriver idag inte alltid har så mycket evidens bakom sig. Mitt mål är få den bästa fysiken jag kan få och samtidigt lära mig mer om mig själv och hur jag kan optimera träningen på bästa sätt utifrån forskning och erfarenheter.