Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mina fot/benproblem som gjort det svårt för mig att köra vissa övningar i gymmet.
Jag låg väl antagligen lite skumt i mammas mage för jag föddes med fötterna/benen vända 90 grader inåt. Förutom detta uppenbara fel så hade jag även en medfödd förkortning av hälsenan som gjorde att jag inte kunde sätta i hälen som liten utan ständigt gick på tå. Så jag var överrörlig i framfoten och kort i hälen.
Eller det är så jag har förstått det i alla fall, men när jag frågar mamma så vet hon inte rent anatomiskt vad mina sneda ben berodde på. Kanske var jag även överrörlig i höftleden så att benet roterades inåt. Lite oklart här och jag var ju ganska liten så jag minns inte riktigt. 🙂
Så jag fick ortopediska skor á la Forest Gump som jag hade på mig dag som natt tills jag var ca 4-5 år. Jag sov ju med dessa klumpskor och sparkade sönder alla tapeter i sömnen. Skorna skulle strama åt och rätta till fötterna så det vinklades rakt fram och även tänja ut hälsenan.
Benen har väl blivit hyfsat raka, eller inget jag tänker på, men när jag slappnar av vrider de sig inåt. Däremot fortsatte jag att gå mer på tå under uppväxten, studsande gång, och får fortfarande tänka aktivt på att sätta ner hälarna först. Jag har genom åren haft x antal strechingprogram för att tänja ut vader/hälsenan utan några direkta förbättringar. En fördel dock med mitt tåtrippande är att jag fick grymma vader så nått gott förde det i alla fall med sig! 🙂
Fötterna som vuxen i avslappnat tillstånd. Hmm…still a bit crooked huuhh!
I tonåren började jag springa mycket och upptäckte att jag var ganska bra på det, det var riktigt skoj och löpningen gav en befriande känsla. Men allt eftersom träningen trappades upp kom knäproblem och benhinneinflammationer. Enligt läkaren berodde det på mina medfödda benproblem och rådde mig att hitta någon annan träningsform. Och det är här som jag först hittade till gymmet…kanske bland det bästa som hänt mig!
Som att komma hem! En ny passion och drivkraft, något att längta till och utvecklas inom.
Även i styrketräningen har jag mött svårigheter pga av fötterna. Knäböj har varit en hel omöjlig övning. Men benpress, utfall och raka marklyft har gjort benträningen komplett ändå. Men jag har inte gett mig, stretchat, övat teknik, blivit förbannad och övat igen. Mest för att jag hatar att känna mig begränsad, inte för att jag måste träna knäböj.
Vändpunkten kom när jag började köra vader tungt. Jag har helt undvikit att träna vader av rädsla för att förvärra stelheten när det egentligen varit tvärtom. Jag började även gå på Body Balance och yoga fast jag i början var helt förskräckt över hur stel och konstig jag kände mig. Jag mer eller mindre tvingade mig att utföra alla dessa obekväma ställningar fast jag såg ut som ett miffo. Plötsligt upptäckte jag att jag kunde hålla en pinne över huvudet och gå ner i knäböj (over head squat) utan att ramla framåt. Jag jublade högt över detta framsteg. En hel livstids stelhet kändes äntligen besegrad! Så gradvis har jag överkommit ett inre hinder, både ett fysiskt hinder men även ett mentalt hinder.
Det är lätt att intala sig att man inte kan göra något åt saken bara för att förutsättningarna är svåra.
Låt dig inte slås ner av dina begränsningar!
Utmana och bemästra dem!
