Gymmet är min terräng och schemat för dagen min karta. Jag är ganska grym på 50 000:1 kartor, helst över skog och mark men de senaste åren har jag även lärt mig att hitta bättre och bättre i djungeln som finns ute på träningsanläggningarna.
Jag skiter i vad grannen kör, jag bryr mig inte ett dugg om varför han (ja, oftast en ”han” som granne på gymmet) går från punkten A till maskinen B eller varför han reppar frenetiskt eller alldeles för snett. Jag antar att han har sin egen karta han följer, sitt eget mål och egna vägar att gå för att nå dit.. Jag skulle aldrig ifrågasätta varför han gör si eller så eller påstå att mitt sätt är övertygande bättre än hans.
Det enda jag begär är ömsesidig respekt av alla min medmänniskor i stora skogen.
Framförallt tror gärna den äldre varianten av Tarzan att han måste rädda alla som skulle kunna motsvara en Jane (läs alla av kvinnligt kön, förlåt- jag menar det SVAGA könet) genom att berätta om vilka övningar han kört de senaste tjugo åren för att lyckas och nå framgång i sitt orienterande. Ett tiotal nya vinklar på bicepscurl fladdrar förbi, samtidigt som han hela tiden står och klämmer sig på tuttarna som han (såklart) spänner under handen. Tips som ibland är förenade med skador för livet haglar som artillerield.
Jag tackar oftast artigt nej.. Mitt syfte med den här framryckningen är inte att hamna på samma plats som den där Tarzan, så jag läser helst min egen karta och tar mig tryggt till mitt mål så småningom.
Lustigt nog lyckas Tarzan krocka med fler trots att skogen är stor nog för oss alla. Jag kan bli tvungen att ge karl en lektion i styrteknik..
