Jag pratar väldig ofta med mig själv på gymmet. Inte nödvändigtvis högt, men jag har definitivt alltid någon form av konversation med mig själv under mina träningspass, som om jag var två personer. En som säger och bestämmer, och den andra gör. Jag skulle förmodligen kunna utgöra ett ganska intressant experiment för den som hade förmågan att läsa tankar och inre konversationer..
Igår var jag skittrött. Jag hade en ganska dålig dag av flera olika anledningar och jag kände mig alldeles tom på något vis. Ledsen och nere men ändå inte, en mycket ovanlig känsla hos mig och den förbryllade mig mycket. Den påverkade mig så pass att jag var redo att kasta in handduken inför det stundande gympasset, och jag grämde mig lite över det eftersom det var första passet på några veckor som jag skulle kolla styrkan på 5 repsare i bänken.. Här någonstans startade min inre konversation denna gången..att träna trots dålig känsla eller att försöka övervinna den.
Rösten som säger att jag bör byta om och träna är väääldigt övertygande i sina argument om förlorat träningspass och sämre samvete dagen efter.. Röst nr 2 vill resonera och tänka förnuftigt..jag har redan liite känningar i framsida axel efter mitt dåliga planerade ”300- pass” förra veckan och bänken kan förvärra.. Röst 1 lovar att vi inte ska maxa i bänken, utan känna oss fram lite försiktigt.
Passet slutar med att röst 1 och 2 kommer överens om att om femmorna når 70kg så stannar vi där och kör ”mjukis-övningar” resten av passet. (Detta efter att röst 1 brutit samma löfte om att ”bara köra på 50kg” och sen ”bara på 60kg också”..)
Med en känsla av att vara lite lurad, men också nöjd och på bättre humör lämnade jag gymmet igår kväll.
