Dagarna efter fitnessfestivalen kändes så slappa och sköna. Jag andades ut, varvade ner och ställde in mig på att ”nu var detta året klart”. Tävlingar, satsningar, laddningar och resultat låg samlade i ryggsäcken redo att utvärderas och byggas på.
Rubriken kändes så jäkla go, att avsluta 2012 med ett SM-guld!
Vad händer i kroppen när man slappnar av? I mitt fall brakar helvetet lös.. Jag glömmer alldeles för ofta att jag måste vara på helspänn och på min vakt HELA tiden, annars tar den chansen- elakingen i min kropp som tvingar mig att trycka morfin som godis och däremellan spy som en tok för att det gör så jävla ont och jag inte vet var jag ska ta vägen..
Plötsligt försvann den goa känslan av guldet, upplevelserna och allt det underbara 2012 gett mig. Allt försvann som ner i ett hål av sand och kvar blev ”året som avslutades med ett besök på akuten”. Jag försöker se det positiva (ähhm.. typ var??) och tänker hela tiden att ”det kunde varit värre”, ”det kunde hänt något hemskt med någon jag tycker om”, ”jag har hela livet på mig att komma tillbaka”.
Men seriöst, ibland är jag så jävla hurtig att jag vill slå mig själv. Eller bara lipa. Som idag då jag för första gången bestämde mig för att våga prova lite rehab-övningar på gymmet, träffar alla fina godingar där som peppar och hejjar och jag bara ler och säger att ”det ska nog ordna sig snart ser ni” medan den ynka övningen på bollen får mig att ina i hela kroppen och jag önskar att jag PWO:at med dubbla doser morfin..
Men mest är jag så förbannat rädd
