”Det som inte dödar”.. osv osv.. Det finns många motton och klyschor man kan svänga sig med när man står med en flisa i fingret och ett snett leende på läpparna. När man redan vet att man kommer att överleva är det ganska kul och lättsamt att skoja om döden på nåt vis.
Nu ska jag inte dö, inte än och inte vad jag vet. Men min rygg dog lite till igår, och med den händelsen blev jag samtidigt ”pånyttfödd”.
På akuten, med tårarna ständigt och okontrollerat rinnande, med tusen tankar som virvlade i huvudet som ömsom försökte ta det med ro och ömsom började räkna ner tiden till min invaliditet..
Skrämmande, men också fascinerande. Jag kom på mig själv med att i prioritetsordning tycka att detta sög pga:
- Jag skulle inte kunna träna på det utsatta passet 1800 i boxen
- Jag skulle missa mitt julmys i stan med lilla hjärtat och därtill biograf
- Jag skulle inte kunna träna aktivt med Vargen på hur länge?
- Jag skulle inte kunna träna ALLS??? på hur länge???
Efter den tanken blev jag bara förbannad. Och mer ledsen. Lite till förbannad och sedan jävligt fascinerad över min överlevnadsinstinkt eller kanske ska det kallas förmåga att förneka?
Hur som.. Morfinet funkar ganska bra, och förhoppningsvis ska det antiinflammatoriska ta hand om muskelkramperna så småningom.
Det var någon som sa att ”ge upp är du tämligen kass på”. Och det är sant. Det kommer inte att ske denna gången heller.
