Alla tjatar hela tiden om att Sverige är ”lagom-landet” där allting hela tiden ska vara lagom och på ett visst sätt, för att vi svenskar är så tråkiga och aldrig kan tänka utanför boxen som man brukar säga. Och jag kan inte annat än hålla med; man får inte avvika från normen, för då är man konstig och annorlunda och det får man ju ABSOLUT INTE vara i detta ”lagom-land”. Och det gäller ju typ allt, när man tänker efter. Man får inte väga för lite, man får inte väga för mycket, man får inte säga nej till fika eller om någon bjuder på något som man kanske inte gillar, man får inte klä sig lite annorlunda, kanske ha en spännande hårfärg, att plastikoperera enormt stora bröst eller ha jättestora botoxläppar, nä de är inte heller ”lagom”, man får inte vara stolt över något man åstadkommit, man får inte ha stora drömmar, man får inte känna sig nöjd över något man köpt eller kanske tänker köpa, och man får absolut inte berätta om det för då uppstår ju den där Svenska avundsjukan. Här ska allting vara ”nedtonat” och ”lagom” så att man inte gör någon upprörd. Man ska hela tiden tänka på vad ANDRA tycker och TÄNKER, för att passa in under normen ”lagom”. Detta är helt sjukt.
Sen är det en annan sak vad man själv tycker och tänker om något, bara för att jag t.ex. inte vill ha enorma läppar så betyder det inte att jag inte ”accepterar” någon som har det, för som jag tidigare har nämnt så hänger det inte på utseendet. Tycker någon annan att det är snyggt och vill ha det, visst, kör på! Man ska vara som man vill vara och inte hindra någon från att vara sig själv. Och det är just detta som ”lagom-Sverige” har svårt för att acceptera, det som är annorlunda. Jag tycker alltid man ska vara öppensinnad och inte ha förutfattade meningar om saker och ting. Men oftast har saker som sticker ut ur mängden fått någon slags konstig ”stämpel” på sig, och då stoppas lätt nya människor in i dessa fack med stämplar på, och man kanske aldrig får en chans att ens bevisa motsatsen.
Bara för att man kanske säger nej till fikabröd blir det förknippat med att man har en ätstörning, man VÅGAR inte äta onyttiga saker, man vill vara bättre än alla andra, visa sig duktig. Men det kanske inte alls handlar om det, det kanske handlar om att man inte VILL stoppa i sig konserveringsmedel, socker och färgämnen, man kanske inte tycker om just det fikabrödet, eller är sugen på det just nu? Men det är ju ofint att säga nej, för gör man det då är man otacksam. Eller om man har en viss bil, då kanske man helt plötsligt är besserwisser bara för att bilen är finare & nyare än ”lagom-svenskens” bil, och då uppkommer det ju massor med påståenden och antaganden om att man tror man är bättre än alla andra för man har en fin bil, att man är bortskämd, att man ”tror att man är något”. Men har någon någonsin tänkt att den personen kanske jobbat natt & dag för att tjäna ihop pengar till just den där bilen, för att den velat ha den hur länge som helst? Att den kanske vill ha bilen för SIN SKULL och inte någon annans, att det inte är för att visa upp sig eller tro att man är något? Nej, det är ju inte det första någon tänker.
Det jag vill säga är, att folk hela tiden dömer och kategoriserar människor i fack utefter vad personen gör, har och ser ut, utan att ens ha pratat med människan. För är människan inte ”lagom” då sticker den ut, och då märks man. Folk lägger märke till den personen och måste genast ha något att klanka ner på, för detta är ”lagom-sverige” och här får man inte tycka, tänka eller vara som man vill vara utan att bli bedömd.
Kommentarer