När man har 594943043953 saker att göra

21 mars, 2016
21 mars, 2016

Vissa perioder finns det nästan inget att göra, andra perioder finns det hur mycket som helst att göra. Från att ha gått från den förstnämnda till den sistnämnda, fick jag just panik. Vad gör jag då? Jag sätter mig och skriver ett blogginlägg. Inte för att jag har tid att skriva det, utan för att jag ska kunna samla mina tankar och på något vis skapa lugn. Genom att skriva finner jag en slags ro, och jag skriver på något sätt så att jag lugnar mig själv, reflekterar kring problemen, kanske hittar en lösning eller två men ibland helt enkelt bara för att dela med mig av att alla har dom där perioderna där det går dåligt, när man mår skit, när tiden inte alls räcker till, när man helst av allt bara vill stanna upp och skrika ”nu är det nog!”.

Jag tycker att det är viktigt att visa att dom där problemen som man själv bara tror man har, är egentligen något som alla drabbas av och det är ingenting man ska försöka gömma undan och glömma bort. Skulle man inte må dåligt ibland, skulle man ju heller inte må bra. För då vet man inte vad skillnaden är. Dessutom finns det alltid någonting bra med allt, och om det inte gör det så kommer det något bra ur de mest sorgliga, konstiga och läskiga omständigheterna, på något märkligt vis.

För det första. Att miljön inte skulle spela roll för vårt mående är BULLSHIT. Miljön betyder ALLT. Man ska kunna känna sig trygg och säker i sin omgivning, men det kan variera från person till person HUR MYCKET roll den spelar för ett välmående. Vissa personer kan stänga av, vissa personer påverkas inte lika lätt av olika miljöer, de anpassar sig snabbt, de lägger inte märke till så små detaljer. Jag, som är väldigt självkritisk, påverkas otroligt mycket av min miljö. Något som jag inte har tänkt speciellt mycket på sedan jag bytte gymnasium. Då gick det upp ett ljus för mig.

Mesta delen av min skoltid (även i unga år) har jag mått dåligt. Då tror ni säkert att jag blivit mobbad, utfryst, eller illa behandlad av klasskamrater. Men nej, jag har aldrig varit mobbad, blivit illa behandlad eller liknande. Det har aldrig varit fel på klassen eller de personer jag har gått med. Det har varit miljön, eller de vuxna runt omkring mig som skapat oro och dåligt mående för mig. Sedan jag bytte till distansstudier så har jag mått mycket bättre, för miljön för mig har bestått av min hemmiljö, där jag trivs och mår bra. En miljö där jag själv kan bestämma över mitt schema, min planering och upplägget av mina studier. Det finns ingenting som heter frånvaro eller närvaro, det finns bara inlämningsuppgifter och deadlines. Det är enkelt och simpelt, det är lätt för mig att ta till mig. För mig funkar det bäst om jag får koncentrera mig på en enda sak. För när jag väl öppnar boken, ska göra en uppgift, då kan jag sitta där tills det är färdigt. Det kan ta flera timmar, och jag glömmer bort att äta och göra andra nödvändiga saker. Går det på en vanlig skola? Nej. För där har man 45 minuters lektioner (ibland gånger två med en rast emellan), miljön är oftast stökig där folk försöker överrösta varandra, folk som springer runt, frågar saker, smäller i dörrar och personer som kör gatlopp utanför klassrummet. När man beskriver det på det här sättet, tycker inte jag att det är så svårt att förstå att vissa elever inte klarar av miljön i skolan, att distansstudier borde vara ett alternativ för alla.

Det är alla dessa små detaljer, som för vissa kanske är obetydliga, som spelar stor roll för andra. Att alla dessa faktorer tillsammans med en utgör en helhet som påverkar en på ett sätt som kanske inte påverkar någon annan. Det är mycket energier och stök i ett och samma rum. Det är mycket att hålla koll på. Hjärnan går på högvarv och vet inte vad den ska välja ut av allt. Det är en konst att försöka koncentrera sig på EN UPPGIFT mitt i allt detta virrvarr. Jag tycker inte alls det är konstigt att elever är trötta jämnt och utbrända. Jag säger inte att ALLA är det, men jag säger att jag tror att det är vanligare än vuxna tror.

Sen kombinerar ni allt detta med kraven som samhället idag ställer på en, skönhetsideal, dieter, sport och aktiviteter på fritiden, socialt umgänge, läxor, betyg och att kunna prestera bra för att komma in på ett bra gymnasium. Jag säger inte att alla dessa saker är nödvändiga, för de är de absolut inte. Men samhället ställer ibland extrema krav på ungdomar som inte ens har hittat sig själva än, att kunna ha någon slags balans emellan allt detta. Att ätstörningar och inaktiviteten ökar hos unga är inte konstigt. För måste några av alla dessa saker jag nyss rabblade upp, väljas bort, då blir det ju troligtvis inte läxor, betyg och att kunna prestera i skolan, för de flesta vill ju komma in på den utbildningen de vill gå, oavsett om de är intresserade av skolan eller inte. Men ändå får lärandet i skolan lida pga alla dessa krav. Elever som skolkar från ämnen de tycker är mindre viktiga, att de bara måste ha ett visst antal poäng för ett visst program, men även att de mår dåligt pga MILJÖN (miljö = samhället, skolan, hemma m.fl) och allt runtomkring som de ska fokusera på kan göra att även de elever som är intresserade av skolan inte orkar mer.

Skolan ska vara rolig, elever ska vilja lära sig saker och samhället ska uppmuntra detta genom att främja en bra och positiv miljö för ALLA elever. Allting fungerar inte likadant för alla, alla uppfattar inte saker på samma sätt och detta borde samhället respektera och framförallt, underlätta för dessa individer.

/Mvh, en f.d. vilsen ungdom och elev

kommentarer, 106 Visningar

Kommentarer

kommentarer

westerbergelin

Posts Google+