Grå himmel. Grå dag. Sitter och skriver labbrapport, vill ha det gjort innan skolan börjar v. 35 igen. Det kommer bli ett jobbigt sista år, det känner jag på mig. Vi ska ha praktik i höst, 5 veckor. Och det ska skrivas en C-uppsats på det, som dessutom ska redovisas muntligt i skolan. Vi ska ha tre stycken träffar i höst också = trippel ångest.
Sommaren har varit bra. Vi har varit två vändor i Sundsvall, först bara jag och fredric och då bodde vi på hotell. Allting var som i en dröm, kanonbra väder varenda dag, fina solnedgångar, havet, stranden, naturen, maten, bergsklättringen, människorna. ALLT! Vi ville inte åka hem, så vi stannade en natt till. Sen var vi bara hemma i fyra dagar innan vi åkte upp igen med Ida och Alex, till hans stuga. Det var lite sämre väder då, mer mulet, men det var också en fantastiskt rolig resa. Och även denna gång ville vi inte åka hem.
Sedan ett år tillbaka har jag inte haft någon matlust. Jag har inte haft någon motivation till att träna, men jag har gjort det ändå bara för att underhålla, för att inte förfalla helt. Det har iallafall blivit fyra pass i veckan. Men sen när vi åkte iväg fick jag som en ny gnista, en ny glöd. Vi tränade varje dag, vi gick promenader, vi var på utflykter. Vi åt hotellfrukost, vi åt ute varje dag. Och jag tänkte att nu kommer jag väl väga ett halvt ton när vi kommer hem. Men det gjorde jag inte, jag hade gått ner i vikt trots att jag åt mycket mer än jag gör hemma! Men bara efter någon dag hemma så hade jag gått upp lite igen. Man ska inte stirra sig blind på vågen, jag vet. Men nånstans inom mig känner jag att omgivningen här inte är rätt för mig. Som att jag hela tiden går och bär runt på en inre stress som jag inte kan rå för eller göra något åt. Och när vi kom hem så försvann min matlust och motivation igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att få den tillbaka. Samtidigt är jag trött mest hela tiden. Jag kan inte längre gå upp tidigt på morgonen, förmodligen för att jag inte känner mig motiverad till det. Jag kan vara trött på kvällen, men så fort vi lägger oss i sängen så vrider och vänder jag på mig tusen gånger innan jag kan somna. Jag önskar att jag kunde vara mer pigg, bara vara mindre trött. Känna mig motiverad till att hitta på saker. Men den här stan kväver mig. Jag känner ingen här, jag känner mig ensam. Jag har en person här som jag håller mig fast i, fredric. Men jag hade nästan glömt hur det var att ha vänner. När vi var i Sundsvall med Ida och Alex blev jag påmind. Vi tränade tillsammans, åt mat, var på pokemon-jakt, bio, stranden, lagade mat, shoppade, träffade folk. Jag vill alltid att det ska vara så.
Kommentarer