det är lustigt, alltihopa. när jag började träna, då var det ingen som tränade styrketräning (tjejer i min dåvarande ålder, typ 16 år). Nu, nu ska ALLA träna styrketräning, för att det är någon slags ”inne-grej” att ha en fet röv och midja som en knappnål. Sjävla innebörden med träning har försvunnit någonstans på vägen. Den har liksom tappats bort i samhället, drunknat bland media. Varför SKA man egentligen träna? För mig har svaret alltid varit ”för att det är kul”. Jag gör saker för att det är kul, jag skulle inte plugga om jag inte tyckte att det var kul, jag skulle inte ha hundar om jag inte tyckte att det var kul, jag skulle inte få för mig att ta en promenad helt plötsligt, om jag inte tyckte att det var kul. Men en annan fördel med träningen är också att det är bra och hälsosamt för kroppen. Att röra på sig är aldrig dåligt, och jag har ju själv märkt att sedan jag började träna för 5-6 år sedan, så har jag mått mycket bättre. Det gäller bara att hitta sin grej.
Men det lustiga med det hela är att när jag började träna, efter ett år eller två, hade jag också en dröm. En dröm att någon gång tävla, kolla vad jag går för. Men ärligt talat är jag inte alls den typiska tävlingsmänniskan. Jag känner inte att jag på något sätt måste visa upp mig, visa vad jag går för. Bara för mig själv. För det är mot mig själv jag tävlar och jämför resultat. Helst av allt skulle jag vilja gömma mig i ett hörn, i en egen ”grotta” bland hantlar och vikter och skivstänger och bara köra. På sätt och vis gör jag det, för när jag sätter på mig hörlurarna på gymet så försöker jag stänga av ALLT. Jag varken ser eller hör de andra som tränar, och jag är i min egna värld. Det kanske låter knäppt för många, men så är det och det funkar kanon för mig. För när det är massor med folk blir jag bara förvirrad, får panik och vet inte vad jag ska göra. Jag måste stänga in mig i mig själv för att överhuvudtaget kunna fungera.
Det jag skulle komma till var att när jag började träna och tänkte att jag någon gång ville tävla (på scenen), så var det ingen som ens funderade på det.. sen bara en dag skulle ALLA tävla, och det kom nya grenar att ställa upp. ”Att tävla” blev inte längre så speciellt och folk glömmer även här VARFÖR man ska göra det, VARFÖR man vill göra det. Det tappades också bort någonstans på vägen bland rampljus, bling, pokaler, klackskor och kändisskap. Och nu när jag äntligen samlat mod till att göra den här resan, i början av 2015, gick allting åt skogen. För jag har varit sjuk flera, flera gånger under det här året, jag har fått tillbaka smärtan i mitt knä, jag har utsatt min kropp för extrema påfrestningar. Så någonstans där mitt i allt, tappade jag bort mig själv. Jag gick varje dag med hoppet om att allting en dag skulle lösa sig, att formen skulle bli bättre, att jag skulle se framsteg, att knäet skulle fixa sig. Men vet ni vad, den dagen kom aldrig. Jag stod ut länge, länge nog. Så en dag bestämde jag helt enkelt att nu måste någon sätta stopp för det här, och den någon var jag. Jag var tvungen att göra något åt allt, försöka fixa allting. Och från den dagen stod jag där, utan ett konkret mål. Om det kändes tomt och konstigt? Svar ja.
Även om jag aldrig klev upp på scenen så förstår jag vad alla pratar om när dom säger att det känns konstigt efter avslutad tävlingsdiet och tävling, att man kanske blir deprimerad eller nedstämd för att man inte har något mål. Jag förstår precis det. För det finns inget som driver en på träningen, som påminner en om varför man gör det här. ”För att det är kul”. Ja, det är roligt, men när man avslutat en diet är man svag, man måste börja om på ruta 1. Man är hungrig och äter allt man kommer över (om man inte stoppar sig själv) och man går upp en del i vikt pga vatten men även fett. Man känner sig fet, ful och svag. Allting har bara gått åt helvete, och då står man där. Vet inte vem man är, eller vart man ska. Det finns INGENTING kvar. Man hade allt, men nu har man inget. Och man måste helt plötsligt börja om. Och där är jag nu. Det gör ont när jag tänker på det, att jag lät det gå så här långt innan jag valde att ta tag i det. Men det är bara jag som kan göra något åt det här, och från och med igår så började jag min nya resa, mot mitt ”gamla jag”.
Kommentarer