Tänkte dela med mig av något icke träningsrelaterat. Men som i allra högsta grad påverkar vårt välmående och våra resultat.
I mitt förra inlägg vart jag väldigt upprörd, besviken, ledsen, frustrerad, arg osv.. Jag blev helt mållåst vid att jag inte vann den tävlingen som jag tänkt och det tog mig flera dagar innan jag kom ur ”besvikelsekoman”..
Det är svårt att beskriva känslan av att bli å upprörd över något så oviktigt. En tävling?! so What!? meen.. Jag får försvara mitt beteende lite med att jag bara är människa, med lite extra tunna nerver och lite extra dålig förlorare… Jag har förberett mig för den tävlingen under väldigt lång tid och det som mest gjorde mig så upprörd var attt jag kan mer, jag vet det… men kunde inte bevisa det.. DEN dagen!
I alla fall.. Nu har jag åter igen kommit till insikt med att en massa andra saker ÄR roligt och jag har nya mål, (kanske t om tävling 😛 ) .. Att vinna F5 är inte livet!
Däremot.. är livet Kärlek ..
Kärlek till en massa saker men för mig främst familj och vänner. ( och mat 😀 )
Just nu sitter jag hemma själv, klockan är i skrivande stund 23.04. Jag har varit ute och fikat med en vän.
När jag kommer hem är det helt släckt.. och tyst.. Inte så det brukar vara här.. ungefär 90% av alla gånger jag kommer hem möts jag av världens finaste röst… Gustafs.. Denna fantastiska människa som jag har förmånen att leva ihop med. Jag blir lycklig och ler för mig själv när jag ser hans keps på golvet vid träningsväskan.
När jag flyttade hit till Skåne, 2008 kände jag inte en enda person. Nått halvår senare hade jag skrapat ihop en skaplig skara vänner och var på en överraskningsfest för en kille från gymmet. (ja, nästan alla dessa nyvunna vänner var från gymmet.)
En massa gymfolk på festen i alla fall och jag kände igen. Jag pratade för första gången med Gustaf där, vad jag minns, han kanske har en annan story :P.. I vilket fall, hade jag då ingen aning om att han senare skulle bli min bästa vän och livskamrat. Kunde faktiskt inte ens tänka mig tanken.. han vart hyfsat klumpig verbalt och hade en attityd som verkade aningen överlägsen.. Ha ha..
Vi har umgåtts lite nu och då sedan dess och jag var ett tag tillsammans med en av hans vänner.. Det var, utan att gå in på detaljer, ett ganska destruktivt förhållande och Gustaf blev den som jag anförtrodde mig till eftersom han var den som oxå kände till mest om vårt förhållande och dess problematik.. (En hel del Ben & Jerry glass och sönderbölade filmer i hans soffa)
När det slutligen tog slut mellan mig och den andra killen hade jag en jobbig tid och strul med att hitta boende osv.. detta är inte så länge sen alltså, utan förra våren/tidig sommar. Gustaf fanns åter igen där som stöd och vi umgicks lite då och då.. gjorde typ vardagliga saker.. käkade ihop eller bara kollade nån film. hans vänner var ofta där samtidigt.. efter ett tag och när jag kom på mig själv med att tänka på honom helt random, när jag var på jobbet typ, eller lite när som, så blev jag ganska osäker på mina känslor.. ”varför tänker jag på honom nu?
Jag hade precis kommit in i känslan av hur gött det kan vara att leva som singel och jag hade tusen saker att sysselsätta mig med så jag slutade höra av mig till honom ett tag och jag var iväg en massa med MM sports, tävlingar och Sthlms gänget mm..
Nån dag när jag var hemma vid ett tillfälle mellan allt resande, fick jag ett mess från Gustaf med texten : ”lever du och så eller?”.. hmm.. blev lite fundersam.. tänkte han på mig nu och saknade att jag hörde av mig?..
Efter min tävling SM AF, så ”levde jag livet” lite. Blev en del festande och varje gång jag blev onykter, trots att jag bad mina vänner hindra mig, så ringde jag Gustaf.. Ville bara snacka lite o så.. hmm.. ”ärliga Fyllehundar”, ni vet.. jag ville iaf inte erkänna för mig själv att jag kände mer än vänskap.
När jag var hemma i Ronneby berättade jag lite snabbt om situationen för en nära vän,, Hon bara kolla på mig och sa.. Vem försöker du lura? .. hela du vill ju bara ha denna killen.. om han är din bästa killkompis.. so what.. satsa.. annars ångrar du dig! lovar! kärlek kan växa ur vänskap.. ( jag tyckte hon verkade lite knäpp men funderade på saken)
hmm.. det var ju detta oxå att jag vatt ihop med hans polare. lite oskrivna regler att man inte dejtar exs polare.. Det vet ju alla.
När jag sitter i bilen hem mot Skåne skriver jag ändå ett mess till honom och fråga om vi kan ses .. när jag trycker ”send” ändrar jag mig men det är för sent.. Han svarar kort, ja, när?, som killar gör i sms.
Dagen efter kommer jag dit och ska ”ses” över en film.. vi ligger i var sin ände av den stora soffan, som alltid..
Jag flyttar närmre, typ reser mig och hämtar nått och flyttar lite närmre varje gång jag ändrar position i soffan.. Fjortisstämning (uppstår i alla fall i mitt huvud..) jag är blyg och osäker.. vill röra honom men vågar inte.. vi är ju vänner!! tänk om han blir arg och frågar vad jag håller på med.. jag rör honom inte. är bara nära..
jag är vansinnigt nervös och vill berätta vad jag känner.. därför jag kom hit ju!
Ironiskt nog är jag väldigt förkyld och håller på att tappa rösten så när jag äntligen, in i halva filmen, tar mod till mig och överraskar mig själv med att säga : Du, jag skulle ju säga en sak till dig, så hörs jag knappt i min heshet… jag kan knappt prata och jag har ju så mycket att säga.. Han svarar snabbt jaha.. vaddå då?
Mitt hjärta dunkar och blodet rusar här ( jag minns detta som igår),, och jag viskar fram – Jag vet att vi är vänner men jag känner mer för dig. . . .
Tystnaden här efter känns som minuter… jag ångrar att jag sagt något, förbereder mig på att han ska be mig gå och jag vill typ sjunka genom soffan ner i källaren…
Han ger mig ett svar tillbaka som får mitt hjärta rusa ännu mer.. jag dööör… Killen känner likadant.. HUR, hur.. kunde det bli såhär.. och varför..
Vi pratar om det ett tag och delger våra tankar och känslor.. jag känner mig helt upprymd.. fjortiskänsla från skolan igen typ..
vi kollar ett tag till på film.. ligger nära varann men åt olika håll i soffan.. våra huvuden är nästa inpå varann och jag når hans hår som jag sakta leker med mellan mina fingrar. När filmen slutar blir jag helt stel och vet inte vad jags ska göra.. Gustaf vänder sig om halvligger över mig och ger mig tidernas bästa kyss.. herreg*d… vad händer.. ?
Innan jag gick hem den kvällen fick jag en enorm kram och den varade länge.. kändes konstigt. fram till denna dagen har vi aldrig rört varann.. inte ens en grattiskram typ..
När jag åker hem i bilen vill jag bara vända men gör det inte.. jag kör hem, fattar inte vad som hänt, går och lägger mig och vaknar nästa morgon lika lycklig,förvirrad och oförstående..
Helgen efter är vi på fest hos en gemensam vän. Jag följer med Gustaf hem och sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga.. inte så lång tid egentligen.. mindre än 1 år men detta är så rätt..
Har inte tvivlat en sekund. Aldrig känt mig otrygg eller otillräcklig eller ensam.. Han är konstigt nog precis den killen jag alltid önskat träffa men det tog mig ca 3 år att förstå.
Vi har lärt känna varandra på nya sätt men han är fortfarande min bästa vän och det gör vår kärlek enormt mycket djupare och ärligare än jag tidigare anat..
Nu, i skrivande stund, är han på Cypern med sina vänner.. och jag saknar honom så mycket..
Jag är så lyckligt lottad som lever med en så fin människa. Han tar fram de bästa sidorna hos mig och även att jag varit deppig då och då, som alla andra, så får han mig att le och skratta varje dag 🙂 Han är alltid sig själv, säger vad han tycker och ger mig tveklöst, den trygghet och uppskattning som jag önskar alla i förhållande skulle känna .
♥
Bakom varje framgångsrik kvinna finns en stöttande man
