Då var jag anmäld och klar till Luciapokalen 2014 och ja, det kittlar till lite i magen. Det är stort, större än Alströmer. Det är ”på riktigt” med färg och förbedömning och allt. Alströmer var skola, genrep och förbaskat kul – och med den kunskap jag skaffade mig på vägen dit, så måste detta bli ännu grymmare 🙂
Men jag var för liten i överkroppen och för mjuk för att få en bra placering på Alströmer. Kanske borde jag ha väntat ett år till innan nästa tävling? Bygga på mig mer massa över lag, få grymmaste x-formen, bredda axlarna så jag kan peta ut ögonen på någon med dem, öva poseringen så att minsta lilla osäkerhet är bortblåst när jag går upp på scen.
Ja, kanske borde jag ha gjort det. Jag kanske borde ha väntat. Men det finns så mycket saker man BÖR göra. Och så finns det de sakerna man känner att man VILL göra. Sakerna man brinner för. Att min första tävling inte gick så bra placeringsmässigt tänker jag inte låta hindra mig, tvärtom är jag SÅ taggad att bli bättre! Luciapokalen är inte MÅLET, utan ett av flera delmål. Jag lever, tränar, deffar och lär för varje tävling. Jag har precis bara börjat.
Eftersom jag fortfarande är nybörjare så förväntar jag mig inte en topplacering, men tänker självklart ge mitt yttersta för att ha en grym form på Luciapokalen. MEN, jag tänker också åka dit och tävla för att det är så otroligt kul. Resan dit med deff och cardio och allt är inte skitball hela tiden, det har jag redan fått erfara, och det är lång kamp för få minuter i rampljuset – men jäklarns vad det är värt det! Jag minns att när jag klev av scenen i Alingsås blev som ett barn och hojtade ”Igen!”
Och nu ska jag göra det – igen! 🙂
Kommentarer