Jag har haft ett antal inbördeskrig gällande formen under den här dieten, men den senaste veckan har formen känts bättre för varje dag och mentalt har jag äntligen varit helt med i matchen.
Vätskan har släppt mer och mer och jag har blivit betydligt tightare i formen. Det har kommit fram konturer på benen som inte funnits tidigare och det börjar även släppa bra på ryggen.
Jag känner mig liten som en mygga och mycket lättare, som om jag tagit av mig en stor, tung vinterjacka ungefär.
Ända tills jag ställde mig på vågen i morse. Den skrek exakt samma siffra åt mig som förra veckan.
På en sekund förvandlades den glada lilla myggan till en ledsen flodhäst.
Jag VET att det är det jag ser i spegeln som räknas. Det är formen och hur jag visar upp den som bedöms på scenen och inte hur mycket jag väger.
Men någonstans vaknar tanken att jag kanske bara inbillar mig. Att jag ser fel i spegeln. Att jag förskönar verkligheten. Vikten är ju en indikation på att jag faktiskt inte har gått ner som planerat. Kanske är jag egentligen alldeles för fet för detta?
Satans jävla hjärnspöken!
Det krävs en ordentlig uppstyrning av tänket idag, för att deppa ihop löser ju exakt ingenting. Det gör mig inte lättare och det får inte formen bättre. Och inte fasen kliver jag av nu!
Jag måste försöka lita på vad jag ser i spegeln och känner i kroppen.
Mind over matter!
Kommentarer