Den ständiga kampen med kroppen

17 september, 2014
17 september, 2014

PLEASE FIND A WALL OF TEXT BELOW :)

Dem flesta av oss som vare sig själva tränar eller känner andra som tränar någon form av fysisk aktivitet har nog hört om skador. Allt ifrån knän, rygg, leder och en av favoriterna; Axlarna.

Det är precis dessa älsklingar som jag har haft ett något finurligt förhållande med de senaste 5 åren. Det började kort och gott med lite smärtor som man naivt ignorerade och tränade som vanligt då man hade mål och en bild av vad man förlorar när man lugnar sig för att lyssna på kroppen.
Idag skulle jag vilja påstå (iaf bland dem jag känner själv) att man fått en mer mogen syn på skador och vad som behövs göras för att undvika att det eskalerar. Tyvärr så lyckades jag ignorera under för många år och har fått operera min högra axel för att ta bort en hel del vävnad som var för hårt drabbad av inflammation, och även ”såga/slipa” bort delar av mitt nyckel ben. Det var en omfattande operation och jag blev aldrig helt återställd. Men, vad har jag för val? Ska jag sluta träna? Kommer det att hjälpa mig? Visst kommer jag kanske inte att utsätta mina axlar för den påfrestning som dem idag får, men psyket skulle nog istället få sig en ordentlig törn.
Så vad jag gjorde var att ta min rehab på allvar och under 6-8 månader leva med det faktum att jag får vänta med tävlingsambitionen och ist skapa mig ett långsiktigt mål, som fick ha en något annat slut.

Vad jag har lärt mig är att så snart man känner smärta så ska man sluta med vad man håller på med. Försöka komma underfund med varför jag fick ont, och om det kvarstår, uppsöka läkare, en läkare man litar på.
Är man duktig nog att lyssna på sin kropp så har man bara en kort tid att återhämta och reparera sig, men fortsätter man och tror att det ska gå över, så är sannolikheten stor att det till slut till och med kan vara för sent.
Mina åkommor på den högra axeln diagnosticerades som att ac-leden låg i kläm, att det skapats en benutväxt som även skrapade på leden. Vilket man också korrigerade i operationen. I samband med detta fastslog man också att jag är över rörlig och på så sätt inte stannat i tid på mina övningar, utan gått något för långt i mina rörelsemoment. Vilket jag idag, när jag tänker på det, är ofantligt klantigt, men det är lätt att bli blind på gymet.

I november förra året, hade jag mitt livs toppform och hade lyckats bygga i flera år utan hinder från mina axlar, mitt hemliga recept var att inte göra axel pressar AV NÅGOT SLAG. Detta gav mig en viktuppgång på 9 kvalitativa kilo. Så kom den dag då jag tillsammans med en god vän tränade, och starkare än någonsin så föds den perfekta idén att, idag är det dags för axelpressar. Och vad som krävdes var 3 fina och kontrollerade repetitioner, sedan kände jag direkt att AJ, nu blev det fel, och vad som fortsätter här är att min nu vänstra axel fick problem och jag sitter här idag, 1 år senare, med enorma problem.

Min diagnos som följde var att min ledkapsel var/är för slapp och att jag behöver stärka allt run omkring detta, vilket inneburit enormt tråkiga övningar, men som också get resultat som är väldigt lovande. Jag skiftade fokus helt i min träning och från att träna 5-6 dagar i veckan, fokuserade muskelgrupper, gick jag ner till 3 dagar i veckan och tränade ENBART marklyft, benböj och bänkpress. Ja jag vet, bänkpress? Då har du fan inte ont i axeln, men med teknikövning i flertalet veckor så lyckades jag råda bot till mina misstag och i samband med detta stärka ledkapseln så jag var på helt rätt spår.
Det har gått bra i 4 månader och jag har kommit åter extremt bra, för två veckor sedan så återkom några komplikationer och vad kan man göra förutom att deppa ihop totalt? Jo, mitt svar är att i bakhuvudet veta att man kommer igen. Att man lär sig något nytt varje gång det händer och är en del av livet.

Även om det kan verka solkart, så tänk på att när smärta uppstår, reagera direkt, chansa aldrig, och lär av vad som egentligen hände, vad är just mitt svaga område med risk för skador.
Idag låter min axel fruktansvärt, går inte att göra rättvisa med förklaring i text, men jag sitter lugnt i båten och försöker bearbeta det så att jag om några veckor är tillbaka i bänken igen.

Oerhört ledsamt och tråkigt inlägg jag vet, men det är något vi alla upplever förr eller senare skulle jag vilja påstå, så har man inte nått dit än, förbered den mentala inställningen redan nu, så blir det inga problem 😉
Finns det några frågor jag kan svara på eller tips att ge så tveka aldrig på att höra av Er!

 

Luuv – Peter

kommentarer, 520 Visningar

Kommentarer

kommentarer

peterdiar

Posts Google+