Jag känner att det blir mer och mer påtagligt att den här fitness-trenden blivit en identitet-skapande process. Det har dock varit uppenbart ganska länge, men med tanke på senare tidens diskussioner gällande åsikter och andras försök att lägga sig i andras kost och träning.. Jag har själv valt att ignorera detta tidigare, men idag är jag lite extra trött och även lite extra känslig på grund av den senaste tidens stress.. Alla har vi sådana dagar eller hur?
Det började på gymmet.. Jag kom dit i vanlig ordning och körde mitt race.. Stönade lite, svettades en del och visade som vanligt upp det snyggaste minspelet jag kunde. Vanligtvis är jag så inne i det jag håller på med att jag inte ens lägger märke till vänner som befinner sig på gymmet samtidigt.. Jag bara älskar att ha min egentid på gymmet och bara fokusera på det som ska göras helt enkelt.. det är där jag hämtar min energi.. Dock var det inte riktigt så idag.. Nog tankade jag på med energi allt.. men mitt fokus var väl kanske lite mer splittrat idag.. Vilket också gjorde att jag uppmärksammade aspekter som jag vanligtvis valt att ignorera. Blickar, uppsyn, ja kroppsspråk, det är något som säger så mycket om en person och dess inställning till saker och ting. Idag kändes det som om det var oerhört mycket negativ energi på gymmet (dock inget jag absorberade), men det gjorde mig fundersam. Någon höjde på ögonbrynet åt mig när jag körde mitt race och skakade på huvudet, två andra stod och kollade och till och med skrattade..jag tar inte illa upp då jag inte bryr mig.. utan jag blir snarare fascinerad..
Jag bryr mig inte om vad folk gör på gymmet.. Eftersom jag knappt lägger märke till att de befinner sig i samma värld som jag.. (Jag är i himlen) Därför bryr jag mig inte om det är så att de har kafferep eller socialiserar.. eller om det är där för att pilla sig i naveln… Det är deras sak… Men det konstiga är att jag blir bemött som en anomali och det som gör mig fundersam är hur hårt slit, ja blod, svett och tårar – helt enkelt aspekter som visar på att man tar i har blivit något onormalt.. jag trodde att fitness-yran som pågått ett tag borde genererat en större tolerans för hårt arbete men så är inte fallet.. Istället verkar det som att det ”normala” tränandet äger rum på internet vilket i sin tur gjort hårt slit och den genuina passionen för träning till en anomali..något ”onormalt”..
Den välsvarvade kroppen (muskulösa kroppen) må vara beundrad av de båda sidorna.. Men det verkar dock som att de individer som sköter sin träning via sociala medier tror att denna kropp kan laddas ner via en app eller appliceras genom olika filter på Instagram..
Trots fitness-hysterins utbredning i samhället verkar det på så vis som att vi lever i två olika världar… och när individer från dessa möts..uppstår en slags kulturkrock.. Har hårdträning och kroppsbygge kommit att förbli unikt trots att passionen för träning verkar ökat? Ibland tror jag det.. speciellt eftersom oerhört många verkar tro att drömkroppen kommer av sig själv.. Men jag kan meddela att detta inte är något annat än en dröm… en förhoppning… ja helt enkelt en illusion..
Kommentarer