Tydligen har Malin Roos och Christoffer Hjalmarsson lyckats ta sig bakom fasaden i den växande fitnessindustrin.. Eller, det är i alla fall vad de tror… Jag anser snarare de misslyckats totalt och att artikeln inte bygger på något annat än fördomar och ytliga liknelser med fiktiva figurer som Barbie och Herkules.. Intervjuerna är förvisso bra och jag förstår att många tävlanden känner igen sig när det gäller diethjärna och den påfrestande processen att hitta trivselbalansen efter ett antal månader på diet.. Men.. inte någonstans i artikeln väljer skribenten att lyfta fram mängden av blod, svett och tårar som spillts på gymmet.. De må ha tagit sig bakom en fasad, men vilken fasad de tror de tagit sig bakom förutom plasten som skyddar väggarna mot färg, det är frågan.. Jag tror, eller inte bara tror, jag vet.. Att magrutor, högklackat och bling knappast gör jobbet på gymmet. Liknelserna som görs, egenskaper som tillskrivs och orden som används för att beskriva miljön backstage är inget annat än ett hån mot de som väljer att viga sitt liv åt något som får dem att må bra. För att vara mer konkret, anser jag att hånet återfinns i beskrivningen av fitness-världen som ett ytligt och inplastat bårhus..
”Hon går rakt bort till sin hörna, trycker ner paketet riskakor i väskan och lämnar den inplastade världen med långsamma steg”.
”En kvinna står naken mitt i salen och rollas med brunfärg över kroppen, en herkules har trätt en strumpa över sin penis där han står med armarna rakt ut på tork. Åtta bås går på högryck för den perfekta tävlingsbrännan”.
”Backstage på Sweden Bodybuilding & Fitness Grand Prix på Stadionmässan i Malmö, förbi månglarna med kostillskott och energibarer, är känslan snarare korridoren på ett bårhus.”
Medborgarna i denna värld anses enligt skribenten ha ett flertal aspekter i åtanke och alla dessa kretsar kring utseendet. Det verkar mer specifikt som om det enda vi har i skallen är träning, magrutor, rumpor och silikon. Okej.. jag kanske överdriver lite, men det är i alla fall punkter som lyfts fram i artikeln. På en eller två ställen lyfts det dock fram att individerna ägnar sig år detta då de älskar att träna, men det är inte heller tillräckligt för att riva den mur som finns mellan fitness-världen och den ”verkliga världen”. Eftersom det knappast är endast hängivenhet till träning som får en individ att genomgå en flera månaders lång diet för att kunna stå på scen.. För vissa kanske det är så, men inte för mig och många av mina vänner. Alla har vi olika anledningar till varför vi väljer att genomgå processen om och om igen.. och om syftet med artikeln är att öka förståelsen kring vad som försegår i fitness-världen kan jag inte annat än att beklaga då Roos snarare spär på de fördomar som redan finns. Jag skriver inte detta inlägg då jag känner mig träffad, utan för att jag snarare känner mig besviken över att man blundar för den tid, energi och det hårda arbete som läggs ner. Jag menar, det är knappast bling, färg, silikon och lösögonfransar som bidrar till vad utomstående skulle beskriva som en perfekt kropp… Det är snarare blod, svett, tårar och oändlig massa planering när det gäller kost och träning. Ett förtydligande kanske är på sin plats gällande ”vad utomstående skulle beskriva som en perfekt kropp”, när man tävlar inom fitness/bodybuilding blir man aldrig nöjd. Jag kan vara nöjd för stunden och över formen för den specifika tävlingen, men så fort ljuset som lyser upp scenen slocknar är det dags att förbättra. Jag tror knappast jag är ensam om att tänka såhär, därav anledningen till att jag generaliserar.. Okej.. argumentationen som sådan kanske gör att fitness återigen förknippas med ytlighet, men det är också något som är så mycket mer än bara yta.
Om skribenterna anser sig lyckats blottlägga den värld som många i dagens samhälle verkar vilja tillhöra (med tanke på hur försäljningen av kvarg och BCAA eskalerat) kan jag inte annat än att beklaga. Om en analys och ett blottläggande ska göras kanske det är bra att ta med en spade och inte en skalpell som endast bidrar till lite skrapande på ytan.. Återigen, fitness och fokus på kroppen kan vara ytligt för den som väljer att bara göra en analys av utseendet – jag är en av många som gör detta för att må bra. Min passion för träning genererar inte bara en snygg kropp (om jag håller matstrukturen under offseason vill säga), träning och rätt kost gör att arbetet i skolan går så oerhört mycket lättare. Då jag får lättare att koncentrera mig vid val av rätt mat, samtidigt som jag mår oerhört mycket bättre när jag får gå och rensa huvudet på gymmet..
Ordet fitness uppkom trots allt mellan 1570-80 talet och var och bör fortfarande förknippas med välmående och inte med figurer som Barbie och Herkules.
Åsikterna som presenteras i detta inlägg bygger på min egen analys och tolkning av artikeln.. Intervjuerna har jag inga som helst problem med utan det handlar om Roos:s val av ord och hur dessa enligt mig har en allt för negativ och ibland nedvärderande ton..
artikeln finner ni här: http://www.expressen.se/nyheter/under-ytan-jakten-pa-den-perfekta-kroppen/
Kommentarer