”Är anorexia en sport nu?”

4 mars, 2017
4 mars, 2017

Detta inlägg skrivs under kontrollerad frustration, vad nu detta innebär..

Hursomhelst, i lugn och ro satt jag och försökte slappna av och självklart flög telefonen upp. Bläddrandes på Facebook fastnade jag för en artikel (artikeln finns här) gällande bodybuilding och de försök som gjorts för att få det klassat som en sport. Enligt skribenten har SKKF (Svenska kroppskulturförbundet) nekats godkännande av Riksidrottsförbundet (RF) på grund av allt för stort fokus på utseende. Just denna debatt tänker jag inte ge mig in i då jag inte har tillräckligt med kött på benen för att göra det. Dock, är detta inte anledningen till min frustration, utan denna kommer istället ifrån dessa kommentarer:

Därför att det är en skönhetstävling! Att vara uttorkad och le samtidigt är säkert superjobbigt men det är inte en sport”

Hur många procents kroppsfett har cat-walk modeller? betyder det att anorexia är en sport nu?

Det är inte första gången jag kommer över en liknande kommentar och inte heller är det första gången jag skriver ett inlägg som lyfter fram problematiken gällande den narcissism som ofta korreleras med fitness. Å andra sidan, tänker jag inte försumma det faktum att utsidan är i störst fokus under tävlingsdagen, men det är bara en dag av resterande 364 dagar. Om vi tar till exempel ridning, även när jag ägnade mig åt denna livsstil, bemöttes jag ofta av nedlåtande och negativa kommentarer gällande dess ”icke – sportsliga karaktär”, eftersom ”det är hästen som gör jobbet.”

Alla har rätten att tycka och tänka vad de vill, men i båda fall ställer oförmågan att sätta sig in i ett annat perspektiv till det. Det förblindar och även förhindrar möjligheten att se bortom det traditonella och effekten av detta blir följaktligen att individen i fråga blir sätts i en form av fångenskap i sin egen hjärna.

Innan detta blogginlägg blir en ny masteruppsats med fokus på Foucauldiansk ”biomakt” är det bäst att verkligen komma till inläggets kärna.

Bodybuilding/bodyfitness/fitness har precis som vilken annan livsstil som helst en baksida som är mindre åtråvärd, men likt ett mynt har den ytterligare en sida. Jag tänker inte ge mig på att försöka att presentera en generell bild av den andra sidan, då denna varierar och beror på vem som definierar. Däremot, vet jag att många (de jag följer på Instagram + Facebook) precis som jag förknippar livsstilen med mer än bara utseende. För mig har tävlandet fyllt det tomrum som uppstod i och med att jag avslutad tävlandet i hästhoppning för att satsa på skolan. Det ger mig ett mål, en möjlighet att växa i mig själv och att lära känna mina svaga och starka sidor. Livet på diet är inte detsamma som att svälta sig, snarare en struktur som gör att jag mår bra, att hjärnan fungerar bra (vilket behövs med tanke på mina studier), att kropp och själ lever i en slags symbios. Träningen ger mig glädje, styrka och stärker självförtroende och självkänsla och tillsammans med de andra diskuterade elementen skapar det en för mig grym livsstil.

Dock skulle jag ljuga om jag sa de sista veckorna var lätta, men det är just den perioden som gör att i alla fall jag (även om jag ibland ifrågasätter vad jag håller på med), lär känna mig själv på ett nytt plan varje gång. Precis som med hästarna är förberedelserna och slitet inför varje tävling den verkliga tävlingen, och tävlingsdagen är endast en plats och möjligheter för atleter att visa upp den möda som lagts ner för att kunna ställa upp i vad det nu än är de valt att tävla i. Idag krävs en sjuhelsikes förmåga att kunna multitaska, vardagen är mer än bara träning, förmågan att kombinera alla delar av vardagen med träning och kost är en sport i sig.

24

jagbiceps

kommentarer, 284 Visningar

Kommentarer

kommentarer

moamuntzing

Posts Facebook Google+