Förberedelser inför sista stigningen mot toppen!

Då har ytterligare en vecka passerat och jag gör mig redo för näst sista veckan av träning och diet-lunchlådor. Ska jag vara helt ärligt så ska det bli ganska skönt att äntligen få slå igen det här kapitlet efter Luciapokalen.

Även fast jag försökt hålla distans till tävlingen och försökt fokusera på miljön och förhållandena runt om mig har tävlingsnerverna och det faktumet att jag gör det här för att ha något att visa på scen ändå krupit in mer och mer i mitt liv. Fokusen på annat än träning försvinner sakta och ersätts av en smått irriterande stress. Stress när träningspassen känns för tunga, stress när det inte riktigt går som man planerat och naturligtvis lite stress över att snart börja planera för den sista veckan då det ska både kolhydrat- och vätsketömmas och sen noggrant laddas upp igen till tävlingen. Vad som också måste planeras in är allting som händer de sista två dagarna innan tävlingen: inregistrering, tanning, sminkning, styling, hårfärgning osv….

Det som är bra är att det ändå kommer bli lite lättare att slappna av, det har sin orsak i en enda faktor: nu kommer det inte spela så stor roll vad jag gör på träningspassen. Detta för att kroppen kommer inte bygga mer muskler/dra bort så mycket mer fett. Formen jag har nu är sannolikt den jag kommer ha när jag kliver ut på scenen. Den energin jag har i detta nu är förmodligen vad jag kommer ligga på resterande veckor… och den vetskapen känns bra!

Mitt state of mind den här veckan har varit ungefär samma som alla andra, dock har jag märkt av det lilla hetsätningsbeteendet som har dykt upp vissa kvällar. Det kan vara att man sitter och tittar på TV och märker att man plötsligt MÅSTE ha någonting att äta, och det med detsamma! I vanliga fall hade jag gått och börjat knapra en morot eller salladsblad i förhoppning att den känslan skulle släppa vilket den naturligtvis inte gör utan den hade sannolikt bara förvärrats. Det jag har gjort nu är att jag har tagit 3 djupa andetag istället, behandlat tanken som ett litet ilsket bi, och iakttagit vad den gjort när jag bara observerat den. Oftast har den flugit iväg och lämnat mig ifred i en kvart.

Träningen har nog aldrig gått så bra som nu! Har tränat 05:00 varje dag och snittat 4 timmarna sömn per natt. Dock har inte kroppen eller psyket gnällt det minsta, tvärtom känner jag mig piggare nu än för 2-3 veckor sen. Träningspassen gått som på räls och jag gör hela tiden nya maxningar vilket måste indikera att musklerna mår bra och inte kommer gå härifrån i första taget.

Denna gång kommer jag jobba ända in till dagen innan tävlingen. Det kommer förmodligen inte vara superroligt att sitta på ett jobbmöte i Stockholm och försöka kolhydrat-ladda (kommer ju utan tvekan serveras kaffe & bullar på mötet också) men samtidigt känner jag att det är bra! Jag kommer inte ha tid eller resurser att lägga på att mata mina tävlingsnerver då. Då kommer mitt fulla fokus kunna ligga helt på jobbet istället.

Den här resan är inte att jag ska jämföra mig med alla andra, det handlar om att jag ska jämföra mig med mig själv, vilket jag gör konstant hela tiden nu. Jag påminner mig ständigt om hur det var förra gången, hur jag mådde och jag kan tvärsäkert säga att jag mår Så Mycket Bättre nu!

Jag har lite gått och väntat på att det ska komma en dag eller en period när jag vaknar upp och tycker att det är bara pest och pina med allt vad tävling och diet heter…men den har inte kommit än. Visst, Klunsen/diet-hjärnan har varit i farten och hoppat runt i huvudet men nu är det rätt så tyst….nästan för tyst…Ofta händer det att jag går runt och funderar: ”Ska det verkligen vara så här enkelt…?”

Jag har predikat både för mig själv och till viss del för omgivningen också att detta är ingeting som ska likna ett ON/OFF-state. Jag får inte se på den här dieten och livsstilen som någonting man kan kliva in och kliva ur i. Det var nämligen precis det jag trodde man kunde göra förra gången…

En diet, enligt mig, är en livsstilsförändring som bör vara permanent. Precis som när en person gör valet att börja motionerna hör man knappast denne säga: ”Jag gör det i 10 veckor och sen kommer jag gå tillbaka till gamla vanor igen…!” Precis som träning och hälsa är en färskvara så bör är även kosthållningen och därför bör man även behandla en diet eller kostförändring som en permanent förändring och ingenting man ligger på bara en kortare tid. Annars är alltid risken att man inte kan hålla den givetvis men också att det kommer få följdbeteenden som man inte alls vill vara med om.

Med detta sagt är det självklart att man inte kan ligga på ett underskott resten av livet och det är heller inte hälsosamt för kroppen. Dock kan man ha i åtanke när man går in/ur en diet i samband med tävling att man inte klappar igen butiken och återgår till ett rent ohälsosamt ätande i form av rent skräp. För att förhindra att kroppen och psyket fullständigt går in i väggen kan man göra en långsam återgång i form av reversibel diet eller s.k. Reverse dieting som det populärt kallas. Det är någonting jag kommer ta i upp i ett senare inlägg.

Men nu kommer näst sista veckan upp och också sista veckan med ett rätt så ”slappt” dietschema, sen blir det andra bullar! Då börjar den sista stigningen mot toppen, om det blir den jobbigaste hittills på resan eller den lättaste etappen återstår att se….