Sommaren 2004 var jag mitt uppe i min högskoleutbildning till Personalvetare(Arbetsvetenskapligt program på Högskolan i Halmstad) och hade inte tillräckligt med jobb mellan terminerna. Därför bestämde jag mig för att gå ett par sommarkurser och en av dom hette Athletic Training for Sports(5v heltid) vilket var en PT-utbildning. Dock hade jag inga som helst tankar på att bli PT och tjäna pengar på det utan det var helt enkelt av egoistiska skäl och för att jag ville lära mig mer för att kunna instruera bättre på min ideella förening(KK Eleiko, SL och OL). Utbildningen var mycket givande(med Matiu Taingahue) och handlade mycket om grenspecifik träning och då grundkravet var att man hade vissa kunskaper ödslades inte mycket tid på att ”träna” eller styrketräna utan snarare hur man bryter ner idrotter och hur man lägger upp pass.
Det var först på vintern 2009/10 som jag började fundera på om PT-yrket trots allt var något för mig och på sommaren tog jag tag i saken och sökte. Jag blev anställd både på mina utbildningar och träningserfarenheter, men dessutom på grund av min ”energiska” sida som jag tydligen lyckades visa på rekryteringen. Jag kan säga att det är väldigt sällan jag ens funderar på att byta jobb, även om det är klart slitsamt vissa gånger. Jag utvecklas dessutom och lär mig hela tiden mer i min yrkesroll vilket är få förunnat.
Allra roligast är just grenspecifik träning tycker jag. Då finns det tydliga mål och mitt jobb blir på flera sätt enklare, men också mer krävande eftersom jag lägger mycket mer av min fysiska energi på dom passen. Tyvärr är det inte särskilt många som har tydliga mål med sin träning utan de flesta vill bli stakare, smalare, snyggare. Det finns som tur är undantag.
IDAG fick jag avsluta dagen med ett ”undantag”. En CrossFit-kille som ville lära sig tyngdlyftningsteknik. Att han sökte upp och frågade specifikt efter mig gör inte saken sämre och passet gick alldeles utmärkt! Vi hittade hans styrkor och svagheter och han fick ett ordentligt träningspass samtidigt som vi plockade ut delar för honom att träna på ensam. Efter sådana pass går jag från jobbet med lätta steg och ett leende på läpparna hur trött jag än är. 🙂
