Idag fick jag chansen att testa på att vara ett ansikte utåt för MM-Sports. Och hur menar jag då? Via mina sociala medier är jag ju ett ansikte utåt. Jo idag fick jag nämligen chansen att hålla ett litet provsmak hos butiken i Frölunda Torg. Detta kanske ses som en futtig grej men för mig betydde det faktiskt mycket. Jag fick stå i team-kläder, visa upp mig och ge MM-teamet ett ansikte. De få timmarna som jag var där fick jag representera vår grupp, våra atleter och det betyder mycket för mig. I vanliga fall är jag en rätt introvert person som har svårt att få kontakt med människor och kan inte alls slappna av kring människor. Idag gjorde jag allt för att gå emot mina persondrag. Och jag hoppas att det märktes. Jag hoppas att jag gjorde ett gott intryck och att jag får uppleva fler av dessa event. Men som vanligt tänkte jag nu fortsätta inlägget med att ge en detaljerad bild av dagen…
För ungefär två veckor sedan såg jag att MM-Sports Frölunda torg ännu inte hade fått in någon anmälan från en atlet om provsmakning. På ren impuls skickade jag iväg ett meddelande med mitt intresse och vips var jag insatt. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte eller hur det hela skulle gå till. Det jag visste var att jag skulle göra något jag annars inte trivs med. Det tog sedan därefter en god tid innan information kring eventet skickades ut. I torsdags plingade mobilen till och jag hade fått ett meddelande innehållande allt från hur det hela gick till till vad som skulle ställas ut med respektive länkar. Det första jag tänkte var ”vad fan har jag gett mig inpå?”. Min tanke kretsade inte kring själva momentet av utställandet utan mer kring tiden innan, själva förberedningen. I vilket fall skickade jag iväg ett kort mail till butiksansvarige i Frölunda och kort därefter uppdaterades deras Facebook flöde. En bild på det olika produkterna dök upp och delar ur mitt långa namn, han hade missat att lägga till mitt ena efternamn men det är bara jag som är petig. Det var nu jag riktigt fattade att det var på riktigt och att blyga jag skulle söka kontakt med främmande människor och ”övertala” i dem olika produkter. Nu i helgen skulle jag synas på riktigt, utanför mobilskärmarna.
Min första tanke så här i efterhand är nu att jag kunde ha gjort hela den här dagen en aning lättare för mig själv. Det var nämligen så att jag igår bestämde mig för att åka till Kungsbacka och sova hos min pojkvän. Det tar ungefär strax över en timma från honom till Frölunda torg och timeingen med bussarna är fruktansvärd. Jag kunde lika gärna sova hemma och tagit en direkt buss på knappt 25 minuter dit men icke-sa-nicke. Dessutom skulle det ju också tränas. Så imorse ringde klockan sju, jag har inget emot att gå upp tidigt en helg men jag anser att väckarklockor inte bör användas innan nio om det är nödvändigt. Till vänster om mig sover min snarkande och djupsovande kille. Efter lite sparkar och tjat kliver han äntligen upp och en skral frukost slinker kort därefter ner. Ett tyngre rump-pass blev det därefter, fortfarande ben hela veckan p.g.a. min axel. Stressandes åker vi båda halvfärdiga från gymmet hem för att slänga i oss en lika skral lunch. Skyndande hoppar vi in i bilen och med skjuts till Mölndal får jag sedan sitta på en halvtimmes bussfärd. Det vill säga att jag faktiskt på dit vägen lyckades undkomma de hemska bytena. En halvtimma tidig smiter jag in på butiken och presenterar mig. Med fjärilar upp till struphuvudet smiter jag in i personalrummet och börjar förbereda alla provsmakningar, En protein-pudding gjord på vatten och vårt nya Platinum Protein, som är hälften långsamma och hälften snabba proteiner, var bland dagens favoriter. Efter en omgång av sprinklad kokos, skakade aminosyror och klumpgt spritsande var provsmakningen igång. Jag kan ju säga att pinsamheterna började med en gång. När jag, vid mitt bord, böjer mig ner för att lägg mobilen undertill lyckas jag välta ner en drös med vattenflaskor med rumpan från hyllan. Kort efter att jag har plockat upp dessa märker jag att protein-puddingen har flugit över mina kläder. Efter det upprepas den första pinsamheten och det var lite så här den första timman såg ut. Vattenflaskor välte, nya fläckar hittades och en lite smått road personal som höll ett vakande öga. Som om inte det vore nog dök coachen upp och en bild togs kort därefter med mig och folk ur teamet. Jag kan ju minst sagt säga att de första 100 minuterna kändes brutala. Dessutom dök det ju upp kunder emellan så jag behövde ständigt samla mig för att locka in dem vid mitt bord.
Nu var det kanske inte så hemskt som jag upplevde det. Dessutom var det ju bara i början. När jag lyckades släppa nervositeten lyckades jag istället samla lite självförtroende och jag kände att allt släppte. Nu när jag tänker efter är jag faktiskt nöjd med min prestation. Det är ju bara så att jag minns det värsta delarna och så är det väl alltid. Men jag tycker och tror att detta var något bra för mig. Dessutom kom flera underbara människor förbi. Att få se min små-förvirrade farmor komma gåendes mot butiken för att enbart hälsa på mig värmde djupt. Att min mamma och hennes sambo åkte en halvtimma för att bara se mig gav mig glädje för dagen. Jag är redan sugen på något mer sådant här och den gången ska jag undkomma alla pinsamheter!
Dessutom var det dags för första formkollen idag. Ett par bilder flög iväg till bästa coach Mikael Hamrin och imon är det premiär för honom att ha ihjäl mig… Kanske inte så pass brutalt men han har lovat på att min lilla kaxighet kommer att vara som bortblåst. Detta kunde kollegorna på Frölunda Torg intyga. Det bli en hård natts sömn och en riktig uppladdning med mat när klockan ringer.
Kommentarer