Blickar tillbaka på 2015 och vad som skulle varit en rolig tävlingssäsong. Men det blev inget tävlande. Visst har jag sprungit elit några gånger i Toughest, men inte för att tävla. Den nivån, min gamla form, är jag långt ifrån. En gång i år har det känts riktigt bra, då jag kunde trycka på och kände att jag flög fram. Det var på Dirty Dozen races i England i augusti. Då kom jag i topp… Annars har jag brottats med stressfrakturen, och även om den är läkt sedan ca 5 månader så tappade jag oerhört mycket. Jag får fortfarande känningar ibland, inga smärtsamma men det känns. Sen spökade ena hälsenan. Och vaderna… Men nu har jag kunnat hålla igång löpningen och börjat trycka på ganska bra och det känns bara bättre och bättre.
För några veckor sen gick VM i Ohio… Planen var att åka dit, det fick bära eller brista. Men nackdelarna vägde över fördelarna. Framförallt det faktum att tänk om det brister? Tänk om jag förvärrar allt? Det är bara inte värt det. Fruktansvärt tråkigt, men jag vet att jag tog rätt beslut.
Så… hur ska man summera detta år? Jag har haft grymt kul ändå. Springa hinderbana är förbannat kul och träffa alla människor är om möjligt ännu roligare. Det har varit ett sånt där år helt enkelt, och det har varit både härligt och frustrerande på samma gång. Härligt av anledningarna jag just nämnde och frustrerande att veta och känna att man kan så mycket mer. Men… om jag nu tvunget ska vara skadad 😉 så kanske 2015 var ett bra år att vara det? Efter separationen för lite mer än 1 år sen så har jag kunnat lägga tid på att kunna hitta tillbaka till mig själv och framförallt finna en stabil vardag för barnen. Och så har jag ju haft turen att träffa världens finaste man <3 Fotboll har jag åtminstone kunnat spela, det har gått bra att springa på gräs.
Vad ska hända nästa år då? Fokus på uppbyggnad kommer självklart vara viktigt. Springa hinderbana kommer jag fortsätta med. Ett av 2016 års stora mål är Ironman i Kalmar! Jag ska bara komma fram till vilken nivå jag vill lägga det på. Jag är säker på att jag idag skulle kunna genomföra en Ironman. Så hur mycket vill jag pressa mig? Nu kommer jag kunna lägga upp min träning ganska mycket hur jag vill, då jag fått jobb som brandman 🙂 Detta innebär färre och långa arbetspass, med träning på jobb dessutom 😉 Jag är otroligt tacksam och glad och jag börjar jobba 4/1, dvs innan jag tagit examen 🙂 🙂 (om ni bara visste hur få jobb det finns i mina krokar!) MEN, oavsett träningsmängd kommer det dock aldrig gå före familjen! Jag tränar så mycket jag bara kan utan att det går ut över dom. Därför är det tur att det finns andra galningar som är villiga att göra mig sällskap kl. 5-6 på morgonen 🙂 Att ha barn som gillar att hänga med på träningarna underlättar och att ha en sambo som man kan träna med är lika bra 🙂 Sen har jag några tidsbestämda träningar också… Trelleborgs FF har startat damlag och jag blev tillfrågad att vara med där. Ångrar inte det en sekund, det är för tillfälligt grymt kul och bra kvalitet på fotbollen!
2015 skulle vara ett grymt idrottsår… Men nu kör vi 2016!!
Kommentarer