Ironman Kalmar 2016

23 augusti, 2016
23 augusti, 2016

Det hela började för lite över ett år sedan då jag bestämde att jag skulle göra Ironman i Kalmar 2016. Då hade jag tidigare bara testat sprinttävlingen i min hemstad och aldrig gjort någon ordentlig triathlonträning. Är fd simmare och har alltid kunnat löpa okej och cykla måste man väl hinna lära sig på ett år? I denna veva var jag i min sämsta form någonsin efter min stressfraktur och jag var inte helt återställd heller. Det skulle dröja fram till årsskiftet innan jag kände att jag kunde öka på träningen och att den började ge resultat.

 

Veckan innan

Måndagen veckan innan var jag trött på allt och ville inte längre. Då var den sista tuffa träningsperioden över och jag var sliten i både kropp och knopp. Jag var orolig att jag tränat för lite. Jag har snittat 10h i veckan och det är egentligen inget extraordinärt, iaf inte när man ska göra en Ironman. Och varför cyklade jag inte mer? Eller körde brickpass? Det är inte heller bara triathlonträning dessa 10h, utan även fotboll, crossfit och innebandy. Till slut bestämde jag för att inte ägna en tanke åt triathlon och inte heller träna nåt som rör de. Jag tränade istället bara fotboll. Idioti med tanke på skaderisken och att slå upp gamla skador. Men jag behövde det, behövde ha tankarna på nåt annat. Så när andra paniktränade/körde sin sista triathlonträning spelade jag fotboll : ) Suget växte, både att få tävla och att få göra de olika triathlongrenarna. Plötsligt såg jag fram emot det igen!

 

Race veckan

 

Simmade 1200m på måndagen och kände mig urstark. Det var all träning den veckan för min del… Upplevde det som att folk fortsatte köra på en del men tänkte att det får räcka sedan med ett heldagslopp : ) Så jag lämnade havet på måndagen med en god känsla. Resterande dagar handlade om att äta och vila. Det gjorde jag bra : ) (förutom ett larm på natten mellan onsdag och torsdag på jobb såklart…)

 

Tuffade upp mot Kalmar på torsdagen för att registrera mig. Den goda känslan växte sig allt starkare när vi väl var framme på plats. Strosade runt, insöp atmosfären och träffade härliga människor. Såg människor som simmade, cyklade och sprang och undrade varför… :) :) :)

Dagen innan, dvs fredagen, handlade ungefär om samma sak. Plus incheckning av alla saker. Gick och la mig kl 20 : )

 

 

Race day

 

04.15 ringde klockan och jag var pigg och hade en bra känsla i kroppen. Käkade pannkakor till frukost, gick till växlingsområdet för att fixa det sista, hoppade i våtdräkten och gick till starten. Mäktig känsla med allt folk. Vädret var optimalt och jag bara längtade efter att få dyka i.

Starten går och Kenta sjunger Just idag är jag stark. Dyker i, fightas med lite människor som alltid. Man måste ta för sig. Även om jag ogillar att trängas så vägrar jag flytta på mig :´D

Fick inte gps:en på klockan att funka riktigt, förmodligen för att det var dimmigt, men hade tiden iaf. Känner mig ruggigt stark men är lite osäker på var jag ska lägga nivå. Jag vill simma snabbt men samtidigt inte ta ut mig för mycket. Paddlar på i ett göttigt tempo, blir lite trångt på vissa ställen men det flyter på bra. Plötsligt har vi simmat ganska långt och jag känner att jag skulle ökat tempot tidigare. Trycker på ganska bra på slutet och tänker att under en timme är inte omöjligt. Började öka lite för sent, 1.00.04 blev tiden :) Men jag kommer upp utan att känna mig ett dugg trött, snarare nästan besviken för att simningen var över : ) Oavsett jättenöjd med tiden!

 

Springer upp, tar min cykelpåse och gör en växling på ca 3.30. Har en fantastisk känsla i kroppen efter simningen och den fortsätter när jag börjar trampa. Uppladdningen inför cyklingen har väl inte varit den bästa… Jag har cyklat 12 mil en gång, 9 mil tre gånger och därefter mest 6-7 mil. Dvs inte ens hälften : ) Och detta är även mitt första år som ”cyklist”…

De första 12 vackra milen på Öland flyter på fruktansvärt lätt. Fyller på med energi hela tiden, känner mig pigg och stark i benen och får inte ont i axlar/nacke på tempopinnarna. De sista sex milen går i Kalmar. Man gjorde först en vändning precis vid växlingsområdet och publiken bar fram en! Det är fantastiska människor som hejar fram en, både kända och okända. Efter 15 mil blir banan ganska tråkig, går upp och ner och inne på stigar i en skog typ (asfalterade såklart). Fortsätter trampa på efter magkänsla och puls och håller ett bra tempo hela cyklingen igenom. Sista biten går genom publiken och man flyger fram. Snittet landar på 31,7 km/h vilket jag är nöjd med! 5.45.10 blev tiden och jag känner mig inte heller här särskilt trött.

Hoppar av cykeln och gör en växling på ungefär samma tid som den första. Inser att jag behöver göra maran på ca 4.10 om jag ska nå mitt mål – att gå under 11h.

 

Börjar springa och det känns förvånansvärt lätt. Men efter 4 km börjar magen protestera lite och jag får dra ner på tempot lite grann. Jag vet av erfarenhet (sthlm mara) att man ändå inte ska börja för hårt : ) Första varvet känns lite halvsegt även om det är fantastik publik längs med hela! Magen går i vågor men är åtminstone under hyfsad kontroll. Stannar och försöker bajsa en gång men det går inte. Andra varvet är lite roligare och benen känns fortfarande bra! Kastar mig över allt vid varje vätskestation, framförallt kastar jag vatten över mig då det är ganska varmt. I början av varv tre släpper det lite i magen och jag ökar tempot! 14 km kvar och jag inser att jag kommer gå in under 11h! Kan pinna på ganska bra 4 km ca innan magen protesterar lite igen. De sista tre km skiter jag i magen och att det känns som att baksidan ska smälla. Nu jävlar ska jag in under 10.45! Känslan längs upploppet var magisk. Glädje blandat med lättnad. I mål på 10.42.30 med en avslutade mara på 3.50.14. Min härliga känsla följer med under hela löpningen och jag funderade aldrig på att gå. Inte ens vid vätskestationerna, jag tog allt i farten : ) Fick aldrig under loppet känslan av att det var jobbigt, tvärtom var det kul och mäktigt! Däremot hade jag gärna kapat 5-10 minuter på löpningen. Magen ställde som sagt till det lite, men det är såklart inte säkert att jag kunnat springa snabbare ändå : ) Oavsett inget som stör mig jättemycket, jag uppnådde trots allt mitt mål.

 

Jag slutar på en 5:e plats i min åldersgrupp, 30:a totalt bland damerna (inkl. proffsen) och 470 totalt bland alla 2458 deltagare. Detta var tillräckligt för att bli erbjuden en plats på Ironman-VM på Hawaii. Tackade dock nej till platsen : ) Ska springa hinderbane-VM i samma veva. Men tror jag tackat nej ändå. Det är inte direkt billigt och att ladda om för ett sådant lopp igen på 1,5 månad känns tveksamt : )

 

Jag njöt hela loppet men det ser man inte. Det gör man aldrig på mig. Att tävla är fruktansvärt roligt, jag skrattar inombords. Men det är just tävla jag gör. Eller försöker uppnå ett ofta tufft mål. Jag var inte där för att bara klara av det, jag var där för att gå under 11h. Jag hör alla fantastiska hejarop och uppskattar det mer än ni någonsin kan ana. Men man ser inte det på mig. Jag ler sällan, hur kul jag än tycker att det är. För jag är för fokuserad och inne i min tävlingsbubbla. Det är min vinnarskalle ni ser : )

 

I mål får jag min fina medalj och den urgulliga funktionären visar mig runt. Men jag vill bara till Patrik och kasta mig i hans famn. Till slut så <3 För utan honom hade detta aldrig varit möjligt. Han är det största och bästa stödet man kan tänka sig!

Väl i målområdet blir det kaos i magen. Går på toa, duschar och äter lite. Efter en stund måste jag på toa igen. Nu lossnar allt… Vill vara kvar och heja men magen protesterar. Går hem. Går på toa. Ligger i soffan. Går på toa. Tror jag går på toa 15 ggr och bara tömmer mig helt (ursäkta infon). Kan inte äta men trycker i mig knäckebröd bara för att ha något i magen.

 

Dagen efter funkar magen lite bättre men gör fortfarande ont till och från. Höger ben går inte att böja. Framsida lår gör ont. Men redan på måndagen är allt bättre. Jag är dessutom tillbaka på jobb som vanligt :) Idag (tisdag) kände jag knappt nåt alls : )

 

Jag vill än en gång säga tack för all support och alla fina ord ni gett mig. Jag är överväldigad <3

 

Lyckan i kroppen är total just nu. Allt pusslande med familjen gav resultat. Vad gäller träningen så har jag såklart snappat upp lite tips här och var, men annars har jag lagt upp min träning helt själv. Det känns lite coolt faktiskt : ) Detta är mitt första år som triathlet men inte sista. Om det blir nån Ironman fler gånger kan jag inte svara på, men inte nästa år iaf 😀

 

14054166_10153601345716266_8165564855855494626_n

 

 

 

kommentarer, 497 Visningar

Kommentarer

kommentarer

jfridlund

Posts Google+