VM i Kanada

26 oktober, 2016
26 oktober, 2016

Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Kanada och springa hinderbane-VM. Årets mål har hela tiden varit Ironman i Kalmar, men efter hand som formen blev bättre ökade också suget att åka dit. Att det var just i Kanada lockade såklart också :)

Ironman har fokus legat på som sagt, så någon terränglöpning och greppstyrka hade jag inte tränat. Blev inte heller särskilt många hinderbanelopp under året heller, närmare bestämt bara 5 stycken:

Toughest Malmö- 10:a

Tough Viking Köpenhamn – 1:a

Ystad Extreme – 1:a

Strong Viking Roskilde – 1:a

Toughest Köpenhamn – 8:a

Visst hade jag bra resultat med mig i bagaget, men nu skulle jag möta några av världens bästa! Genrepet i Köpenhamn (Toughest) kändes inte heller helt hundra. Jag brottades med en förkylning och jag hoppades bara att det var den som gjorde att jag inte kom upp i min normala löpstandard.

14590369_10153703999431266_6225887786473823897_n

Jag valde att åka sent till Kanada för att inte missa en extra dag med mina barn. Landade inte förrän torsdagkväll och var framme i stugan runt 00.30. Dock inget som påverkade mig nämnvärt :)

Så var det raceday. Vaknade redan kl 5 och kunde inte somna om. Jag brukar inte bli supernervös, mer taggad. Men när jag vill nåt så mycket och med vetskapen om att jag är i bra form så var jag nästan så nervös så jag kände mig kräkfärdig under förmiddagen. Min start skulle inte gå förrän 11.30 så nervositeten hann såklart byggas upp ännu mer när jag kom till eventområdet och kollade när andra sprang. Jag valde att anmäla mig till min åldersgrupp, 30-34, eftersom att fokus varit på annat i år. Banan var 15 km lång, hade 48 hinder och 900 höjdmeter.

Så blev klockan 11.30 och starten gick. Vi började direkt uppför en liten backe och många sprintade iväg medan jag funderade på vafan dom sysslade med 😀 Gjorde som jag brukar, dvs la mig i ett högt tempo utan att dra på alltför mycket. Vi hann inte springa många hundra meter förrän den första rejäla stigningen började, en riktigt hög och brant backe. Längst ner låg jag 5-6:a och efter en liten bit i backen ledde jag. Jag sprang så mycket jag kunde och gick jag så gjorde jag det så snabbt jag kunde – framåtlutad och med händerna på låren. Efter lite hinder och ganska teknisk skogslöpning så skulle vi nerför ungefär samma höjd. Jag såg inte tvåan bakom mig någonstans, men hade inte heller nån koll på med hur mycket jag ledde. Nere vid eventområdet vände vi och sedan var det dags för mångas fasa – en 800m hög stigning med en wreckback som väger nästan 25 kg! Jag började lugnt och det enda jag tänkte är att jag ska bara mata, inte stanna. Efter 400m upptäckte jag att dom kortat av banan där! Hade ingen aning om detta, vilket är lite irriterande för då kunde jag faktiskt haft ett lite högre tempo. Springer på nervägen och ser då andra tjej. Tippar på att hon där är ca 2 min efter.

Nu är det dags att ta sig till toppen av skidbacken! Vi springer både i backen och även mycket inne i skogen. Jag försöker än en gång springa så mycket jag kan, går bara ibland för att vara lite taktiskt iaf. Uppe på toppen kommer första hinder som jag känt mig lite orolig för. Mest för att jag är kort och har lite svårt att nå upp till vissa grejer. Mycket riktigt nådde jag inte upp och man fick inte nudda vissa delar av hindret, men jag löste det till slut ändå utan några större problem. Kommer till nästa hinder som är ett lågt hinder man ska ta sig förbi. Stänger, ringar, rep, utan att nudda marken. På börjar hindret, tar tag i repet och tror jag har längre till marken än vad jag har. Touchar med foten. HELVETE! Får börja om, och tvingas till retry-banan. Frågar folk om jag inte kan gå förbi då jag leder (detta är alltså folk jag sprungit i fatt som startat långt innan mig). Får svaret att dom inte bryr sig. Ska man verkligen behöva stå i kö på VM när man leder??? Orimligt men får snällt ställa mig i kö och det går ruggigt långsamt! Irritationen och frustrationen växer. Efter 10 minuter (jag hade alltså dragit ifrån otroligt mycket uppför) kommer tjej nr 2. Hon klarar på första försöket…. Fem minuter senare är jag igenom och tänker att jag är FAN INTE nöjd med ett silver idag! Jag har ju fattat att jag är en mycket bättre löpare än henne och börjar springa utav helvete. Det är ca 5 km kvar och jag är 5 minuter efter. Jag tänker inte, bara plöjer mig fram i skogen. Springer på nästan allt, kastar mig igenom hinder och betar av kilometerna. När det är ca 1,5 km kvar får jag syn på henne!! Hon går, ser extremt trött ut och stannar och vilar lite innan hon börjar på hindret. Det gör inte jag… När det är mindre än 1 km kvar är jag precis bakom henne i skogen. Hon ser mig och ökar farten. Jag väljer att behålla mitt redan höga tempo eftersom det ändå är en liten bit kvar. Efter en liten bit kommer vi till sista uppförsbacken och hon orkar inte springa. Jag väljer att göra det och är snabbt om henne. Uppför backen med minsta möjliga ledning vänder vi neråt och nu väntar kanske 600m med ganska många hinder, dessutom lite mer tekniska. Än en gång tänker jag inte, kollar inte bak utan ska bara vinna det där guldet nu! En kompis springer bredvid och säger att hon är ca 10 s efter. Jag hör men reflekterar inte nämnvärt. Jag är helt inne i min racevärld och fokuserar på att ta hinderna så snabbt som möjligt, men jag får verkligen inte missa! Kommer till nästa sista hindret som består av två delar. Hon är precis bakom och sista delen av hindret är en form av rörlig armgång som jag sett skörda många offer. Hoppar upp och tar mig fram lugnt och metodisk innan jag svingar till och hoppar sista biten. Nu är det bara en vägg mellan mig och målet! Tar mig snabbt över och springer in över mållinjen, med vetskapen att jag tappat en ledning på 10 minuter och sedan tagit igen fem minuter på ca 5 km! Hade jag klarat hindret direkt hade det faktiskt blivit en kross, nu var jag ynka 12 s före henne. I målområdet är jag osäker på om jag vunnit, jag hade ingen koll på om det faktiskt hade kommit någon annan tjej och gått förbi mig på toppen. Tack och lov kom resultatet direkt – jag var världsmästare i min åldersgrupp efter heroisk löpning (om jag nu själv får säga det : )) och en enorm vinnarskalle. Jag är så glad att jag vägrade nöja mig med ett silver : ) Jag önskar bara att jag fått en ”korrekt” sluttid. Hade varit otroligt kul att mäta sig med tiderna i eliten, jag tror nämligen att jag hade kunnat placera mig riktigt bra!

Nere i mål fick jag först lite dåligt samvete för att jag försökte gå före i kön på toppen. Men alla jag pratat med tycker det är för jävligt att jag fick stå i kö när jag ledde! Och ja, så borde det inte gå till på ett VM. Ännu mer irriterande är det att få höra att vissa som låg bra till i sin grupp fick ett andra försök på den ”vanliga banan”! Det berodde på vilken domare man fick… Riktigt dåligt! Nu löste det sig till slut ändå… Jag har sprungit många hinderbanelopp och ocr-andan har alltid varit fantastisk! Så jag blev förvånad över stämningen på toppen faktiskt. Med det sagt vill jag också säga att det var otroligt många härliga människor på vägen, de flyttade sig på de smala stigarna i skogen när jag kom som en ångvält, flyttade sig på vissa hinder om det var fullt med människor. Så majoriteten var hjälpsam och det väger över! Och känslan att kliva upp överst på prispallen var fantastisk : )

Vill än en gång tacka alla som trott på mig och för alla gratulationer och fina kommentarer jag fått <3

14642210_10153750331506266_258311348508272283_n

14650255_10153745380351266_5898726409644252535_n

14682149_1812371485646556_7390062954106317375_o

14705635_10153735687256266_699383403901334403_n

14717204_10153745381011266_4210504194722791044_n

 

 

 

 

kommentarer, 202 Visningar

Kommentarer

kommentarer

jfridlund

Posts Google+