det är viktigt att ha ett mål, inte bara med träningen utan med allt man gör. först små delmål, och ett stort mål ”i slutet av tunneln”. på så vis blir det lättare att strukturera och planera upp allting på vägen dit, och inte komma ifrån banan. för det gör man nog lätt, kommer på fel väg utan att man ens tänker på det, och så blir det inte alls som man tänkt sig och man blir besviken och klandrar sig själv, eller ännu värre, andra.
i början när jag startade igång med träningen var mina mål helt annorlunda, mina förutsättningar var helt annorlunda, jag hade en annan syn på träning, mat och vad ”en hälsosam livsstil” innebär. dels för att jag fortfarande var ung och omogen, och dels för att jag aldrig i hela mitt liv har tränat någon sport förutom ridsport (vilket många inte ens räknar som en sport). jag har aldrig varit intresserad av bollsport, friidrott, löpning eller någon typ av sport, till den dagen då jag bestämde mig för att jag skulle göra något åt min kropp, som jag inte var nöjd med.
under större delen av högstadiet åt jag nästintill ingenting, jag vägde väl inte jättelite men inte heller jättemycket. kunde ha gått upp ett par kilo och ändå varit normalviktig. det största problemet var att jag inte alls mådde bra eftersom att min kropp inte fick någon näring eller energi. jag var trött, hängig, illamående och orkeslös. jag hade dåliga kostvanor, men jag rörde relativt mycket på mig då jag cyklade/gick till skolan, samt att jag hade egen häst så varje dag cyklade jag till och från stallet (som ligger 1 mil utanför stan, så bara den vändan blev 2 mil). väl i stallet red man, tog hand om hästarna, städade osv. hur som helst så bestämde jag mig en dag för att det fick vara nog. jag började äta mat igen. jag fick in lite rutiner, och jag upptäckte att jag älskade mat. därför gick jag upp en hel del i vikt, och jag var inte alls nöjd med mig själv längre. jag mådde riktigt dåligt.
en dag bestämde jag mig för att nu ska jag sluta klaga och göra något åt det istället, så jag och min syster köpte gymkort. jag var 16 år om jag inte minns fel (kanske 15?). min syster var iallafall ett år ”för liten” för att få träna utan förälder, så pappa började också träna. så småningom kände dom ju igen oss där, så ida fick träna själv med mig utan att pappa behövde befinna sig på gymet. hur som helst så började vi med konditionsträning, det kunde bli över 1 timme på crosstrainern eller löpbandet. så var det första halvåret. sedan tänkte jag att jag skulle börja styrketräna lite, för att det också ”bränner fett”, så jag började med ben, bara maskiner. jag ville inte ha stora och muskulösa armar, så det höll jag mig ifrån att träna. att man varken var påläst, i kombination med allt folk sa om tjejer och styrketräning, fick inte direkt det hela att bli bättre. det var liksom avskräckande på något vis, för man hade ju ingen aning som nybörjare. men sedan började både jag och min syster läsa på ordentligt, och insåg att det inte alls var ”farligt” med tjejer som styrketränade tungt. faktum är att tjejer ska träna precis som killar. därefter la vi upp ett riktigt schema och började träna tungt och hårt, både styrka och kombination. jag åt fortfarande för lite mat för att kunna bygga muskler, och jag var ”kolhydratsrädd” som så många andra.
ca 1,5 år senare träffade jag Fredric. jag bytte till det gymet han tränar på, för att dom har öppet dygnet runt och mer fria vikter. han hjälpte mig med kost och träningsupplägg, det första vi gjorde var att få mig att äta mer mat. jag öste i mig mat. det var en riktig bulk med andra ord. jag har aldrig varit förtjust i godis och chips och annat skräp, men mat åt jag mycket av (hemlagad, ej skräpmat). jag märkte att det gav resultat i samband med träning, och man ökade tiotals kilon i basövningarna bara första månaden, genom att förbättra tekniken samtidigt som jag gav kroppen exakt vad den behövde ha; bränsle.
från den dagen, för över 3 år sen, bestämde jag mig: jag ska bli stark. jag hade i 1,5 år tränat och mer eller mindre inte utvecklats så mycket, så det var en stor glädje och motivation för mig att öka i övningar och förbättra tekniken fortare än jag gjort på dom 1,5 åren. jag var fortfarande ung, jag hade fortfarande mycket att lära mig, men min motivation och glädje till träningen fick en helt annan betydelse och meningen från och med den dagen. jag tränade för att det var roligt, för att jag hade ork, för att jag orkade mata på reps efter reps efter reps, lasta på mer och mer vikter. tidigare var mitt mål att gå ned så mycket i vikt som möjligt, nu var mitt mål att gå upp i vikt och bli så stark som möjligt. det var inte tal om någon deff längre, utan om bulk, och min målsättning hade helt förändrats.
jag har gjort en sjuhelvetes resa. jag har ändrat min livsstil, min kost, min träning, min definition av vad hälsosam är, min kropp, mitt psyke, mitt umgänge. jag har växt inifrån och ut. jag har blivit mer självsäker, jag vågar ta för mig, jag vägrar bli trampad på. träningen har givit mig så mycket, mer än någon kommer att förstå.
träningen i sig har inneburit en mental terapi för mig kan man säga. jag har tränat mitt sinne till det bättre, jag har fått ett annat sätt att tänka och hantera saker på. det jag förr skulle blivit ledsen och upprörd över, gör mig inte ledsen längre. jag kan se tillbaka på sånt och tänka: varför tillät du dig själv att bli nedtryckt och förolämpad? varför gjorde du inget åt det? varför sa du inte ifrån? varför la du så mycket och onödig energi på det?. i huvudsak brukade jag skylla på mig själv och det fick mig att må dåligt, oavsett om det var mitt fel eller någon annans.
men en sak man aldrig ska göra, är att skylla på eller va avundsjuk på någon annan för vad den har eller inte har. vi alla är olika, vi har alla olika förutsättningar som jag tidigare skrev, vi har alla varit med om olika saker. ”man ska aldrig döma boken efter dess utsida” är ett väldigt bra ordspråk. om man ser en person som är överviktig, jättesmal, eller något annat, varför måste man då kommentera det, lägga energi på det som så många gör? varför inte bara låta det va? det finns säkert en anledning till varför personen ifråga är överviktig eller jättesmal. du vet inte hela deras historia, och utifrån det är det väldigt onödigt att kasta skit på någon, att den skulle gjort annorlunda. för jag vet själv hur dåligt jag mådde när jag var för smal och när jag var för tjock. men ingen har rätt att förolämpa någon annan för det.
Något jag alltid brukar ha i minnet är detta citat från filmen ”Rocky Balboa” som är så sant, så sant.
”Let me tell you something you already know. The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are, it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward; how much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! Now, if you know what you’re worth, then go out and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers saying you ain’t where you wanna be because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain’t you. You’re better than that!”
Kommentarer