Något som jag har gått och tänkt på länge, som irriterat mig och som kan göra mig riktigt, riktigt arg, är när folk dömer andra efter deras utseende. Det dom ser med ögat. Jag skulle själv säga att jag är ganska kreativ av mig, och genom träningen har jag även tränat min mentala förmåga och mitt psyke. Det som tidigare kunde bryta ned mig och få mig att må dåligt, det berör mig inte längre. Det fanns en tid i mitt liv då jag brydde mig väldigt mycket om mitt utseende, vad andra skulle tänka och tycka om mig. Det blir jobbigt, riktigt jobbigt, att i längden hela tiden gå och bry sig om vad andra tänker och tycker, hela tiden känna en press och oro. Det låter helt sjukt, men det är faktiskt så många ungdomar idag känner. Man ska hela tiden ha den senaste mobilen, ett speciellt märke på kläderna och på skorna. Man ska hela tiden ”passa in” och vara ”inne”. För vem då? För dig själv? Jag tror knappast det.
För media idag påverkar oss på så otroligt många sätt och vi exponeras för det dagligen, genom tidningar, internet, tv och radio. Och även om vi inte tänker på det, så blir vi på något sätt påverkade. Samhället skapar normer, och förhåller man sig inte till dessa så är man ”annorlunda”, ”onormal” och i vissa fall till och med ”mindre värd”. Allt detta på grund av dumma, jävla normer, skapta av samhällets media som är ”riggat”. För t.ex. alla bilder och filmer som når ut är retuscherade, redigerade, fixade, för att få fram det optimala ljuset, den optimala vinkeln, den perfekta kroppen, den perfekta hyn, det där supersnygga och perfekta sminket och håret, eller det där jättegröna gräset. Och även om du väljer att inte ta till dig, så påverkas du ändå, lite grann, undermedvetet.
Vi gillar att titta på saker vi tycker är vackra. Det gäller allt, en fint upplagd måltid, en vacker tavla eller en snygg tröja. Vi dras till det vi tycker är fint och tilltalar oss. Det är något som händer omedvetet inom oss, men långt ifrån alla väljer att analysera, tänka lite djupare, fundera kring det vi ser. Olika mekanismer sätts igång inom oss, försvarsmekanismer. Man hittar ursäkter, saker att klanka ner på, för att själv på bättre. Bara genom att TITTA på något.
Men har du någon gång ANALYSERAT det du tittat på? VARFÖR tycker du att just den där tröjan är snygg eller ful? VARFÖR tilltalar den där tavlan dig? Eller parfymen? Eller skorna? Eller en viss person? Varför gillar du inte den där personen? Och det viktigaste av allt när du gör detta är att du är ÄRLIG mot dig själv. Man ska kunna erkänna att någon annan är bra, är snygg, har en snygg tröja, utan att komma på massa saker att klaga på. Det är också just därför som jag inte ser mig själv som en ”typiskt sportmänniska” med världens jävla vinnarskalle. Man ska kunna ta kritik, man ska kunna ta ett nederlag. Sport handlar inte om att vinna, som i att vinna en match eller ett spel, det handlar om att man SJÄLV ska vinna på det. Att ha kul, att göra det för att man älskar det. Det är VINSTEN du får! Och visst kan det vara roligt att vinna, få en pallplats. Men det är inte allt. Man ska kunna vara glad åt sina motståndares framgång. Man ska kunna glädjas åt andras lycka. Den bästa känslan som finns är att kunna göra någon annan glad, även om det bara krävs ett litet leende.
Det får mig att tänka på alla de som, enligt samhället skulle kallas inte ”är som alla andra”, t.ex. har ett handikapp eller en sjukdom. För dom kan ett leende göra en hel dag, en hel vecka, ett helt år. För dom kan en vän betyda allt. I och med att jag träffat många människor genom åren på ett eller annat sätt, så har det lärt mig att man ska vara tacksam över det lilla och att det alltid finns något att vara glad över. Alla har något att uppskatta, om än så litet. Man kan inte mäta lycka i saker eller pengar, det är något som kommer inifrån. Så istället för att gå runt och va svartsjuk och tjurig på någon annans framgång; Gläds åt den! Gläds med den! Dela lyckan. Va glad. För ingenting här i livet är gratis, på ett eller annat sätt måste vi jobba oss dit vi vill nå och det är något som jag har lärt mig genom styrketräningen. Det tar tid, det tar tålamod, det tar hårt slit. Och det krävs att du inte ger upp, fokuserar och sköter allting, och då menar jag inte bara träningen utan allt runtomkring också, för det är det många som glömmer bort. Jag står inte här idag utav en ren slump, eller för att jag har ”haft tur”. Jag har fan slitit, jobbat hårt, lärt av mina misstag. Jag har fått gå samma väg som alla andra, som jag hittade för fem år sedan. Men innan dess har jag hunnit med en hel del. Livets väg är aldrig rak, den är krokig och du kommer stöta på många hinder. Det är då du måste plocka fram den där styrkan inom dig och inte ge upp. Hade inte jag gjort det hade jag förmodligen fortfarande befunnit mig på botten, nedbruten av mitt dåliga självförtroende. Men jag valde att inte göra det, precis som alla andra.
Så därför ska man aldrig döma en bok efter omslaget. För man vet inte vad personen har för bakgrund, hur mycket den slitit, hur mycket den lagt ned, vad den varit med om eller någonting. Man ska aldrig döma någon efter dess utseende. Det är en fasad som kan säga mycket om det inre, men det avslöjar långt ifrån allt. Det är som en obruten mineral; oslipad, trubbig, smutsig och ful på utsidan, men på insidan kan det vara bland det vackraste du sett.
Kommentarer