Med Jetlag i kroppen (vi ligger 7 timmar före) går hjärnan på högvarv på natten. När tankarna blir för många tenderar en att bli knäpp i skallen 🙂 Ibland står jag inte riktigt ut med mig själv. När man är en sådan person som vill hålla på med allt och inte riktigt kan sortera och prioritera känns det ofta som att man bara kommer till starten av allt 1000 gånger. Som jag hade längtat efter den här resa till Bali och att efter ett år äntligen få vågsurfa igen. Om ni visste vilken ”panik” jag hade att lämna Sverige. Jag kände att äntligen var konditionen och styrkan på väg tillbaka. Innan inspelningarna av Gladiatorerna var jag riktigt sjuk i 3 veckor, gymmade lite försiktigt, men körde ingen högintensiv träning. Under inspelningarna definitivt inte och sen var jag skadad i svanskotan och hade en inkläming i höften som gjorde att jag var väldigt begränsad. Nu precis innan resan kände jag att jag nästa var tillbaka. Inte riktigt, men väldigt nära. Det som hade varit så tungt och tråkigt att jobba upp flåset igen. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att veta vart man har varit och inte vara där, har svårt att acceptera helt enkelt. Så känslan av att åka på en 6 veckors surfsemester kändes helt plötsligt tung, för jag visste att det skulle bli ett nytt börja om när jag kom hem då jag fullkomligt älskar känslan av att känna att man orkar hålla en sjukt hög puls ta två andetag och känna sig återhämtad. Även styrkemässigt, började det kännas kul hemma, jag var liksom taggad på lite tyngre träning igen och vips blir det 6 veckors avbrott. På något sätt vill jag tro att det är bra för kroppen att det blir variation i träningen, men det blir mentalt jobbigt då det känns som att man bara står och trampar vatten hela tiden. Det är här jag har min inre konflikt mellan prestations Virena och lek och variations Virena.
Sen så landade vi på Bali, helt fantastiskt, vår vän kom och hämtade oss. Tog oss till hans superlyxiga hus i Seminyak. Vi drog direkt ut på stan för att känna lite på pulsen. Vi träffade mer brassar än i Brasilien, så kände oss som hemma 🙂 Nästa dag blev vi väckta kl 2 av vår vän, för att försöka komma in i någorlunda dygnsrytm 🙂 Körde lite morgon fys vid poolen och sen blev det lite vandring på stan och vi landade på ett beachhak vid stranden där vi softade i eftermiddagssolen och såg solen doppas i havet. So far all good. Kändes ok att softa en dag, även om det kröp i kroppen att inte träna ordentligt eller surfa. På kvällen drog vi med hela brassegänget till en Churrascaria, speciell brasiliansk restaurang där de skär upp olika typer av kött till du inte orkar äta mer. Ok nästa dag var det dags, vi skulle förflytta oss till Padang Padang för surf. Denna natten sov jag inte och hjärnan gick lite på högvarv. Började bli lite stressad av att inte kommit i vattnet ännu. Lyckades väl somna vid 4 tiden igen.
Nästa morgon gick jag upp tidigt, körde en lite längre fys vid poolen, med gummiband och kroppsövningar. Sen bar det av och äntligen landade vi i Padang Padang, bokade in oss på ett super simpelt hotell så nära stranden man kunde. Tog trapporna ner till stranden, det var lågvatten när vi kom. Så jag sprang ett par gånger upp och ner för alla trappor, för att hämta kamera och fota lite. Tanterna skrattade åt mig som sprang upp och ner för berget så många gånger. Sen hoppade vi äntligen i vattnet, och det var piss. Väldigt lågt vatten, rev precis under och väldigt små vågor. Jag kände mig som en chicken och var väldigt feg att fånga dessa små vågor med alla stenar under. Så blev bara ett par stycken. Gick ur vattnet rätt besviken, fast ändå nöjd över att ha fått paddlat i två timmar. Kändes ok ändå. På kvällen blev det lite tjafs om vart vi skulle surfa, min man är så sjukt mycket bättre än mig, så han hade inte ens gått i vattnet idag och ville självklart ha större utmaningar. Vår vän som ville komma med snälla lösningar på olika stränder, vilket jag förstod skulle innebära att vi satt i en bil hela dagen och skulle sluta med inget surf alls. Själv kände jag att jag behövde en dag till på det där stället innan jag skulle våga mig på svårare bryt. Hade det varit sandbotten, no shit, då hade det inte spelat någon roll, men det är det där med sten/corallbotten när man känner sig ur surfform. Snäll som min man är, tyckte han att vi kunde stanna en dag till på brytet.
Den här natten kunde jag inte sova pga fortsatt jetlag. Hjärnan kopplade på och gick på högspinn, värre än någonsin. Jag började bli stressad över att det verkar vara svårt att hitta bra förhållanden och att man måste byta spot rätt ofta. Kommer säkert inte bli många bra dagar, tänk om jag inte får surfa alls. Fasen var bättre när vi var på Costa Rica och vi bara traskade ner från vårt ställe och kunde surfa 3-6 timmar om dagen. Ja, ja nästa tripp tänkte jag. Då kom jag på, men va fasen jag har ju precis fått ett riktigt jobb och kan inte hålla på och resa på samma sätt som tidigare. Kände mig kvävd. Och så har jag hus i Brasilen som jag behöver återvända till. Och så där höll det på om och om igen tills jag lyckades somna.
Gick upp tidigt, käkade frulle, helt överlycklig över att ha hittat havregrynsgröt ihop med omelett. Perfekt start på dagen innan vi traskade ner till surfet. Och wow, äntligen fick jag det jag behövde. Vågorna var lite större än igår, jag tänkte inte ens på stenarna under utan bara körde. Till fördel var att vi startade på högvatten som blev lägre och lägre. Vi körde i två timmar och jag kände mig jätte nöjd. Hade både fångat många vågor, även om de var små fart lösa, den snabbaste var bara 17.5 km/timmen. Jag var ändå så otroligt nöjd att ha kommit över rädslan av botten täckt av stenar och känna att jag var på G igen. Efter surfet drog vi på lunch, första gången jag hittade bra ”ren” mat tonfisk och kokta grönsaker. Annars är det bara ris i massor och nån lite kycklingbit som ligger och simmar i nåt oljigt flytande. Vi avslutade med jordens godaste frukttallrik 🙂
Under lunchen bestämde vi oss för att anta nästa utmaning, Uluwatu. Jag hade fått det jag behövde för att testa nästa nivå. Dock var jag supernervös, då jag på flera olika håll blivit varnad för det är både större (vilket jag ville), men framförallt att ända vägen i och ur vattnet är genom en grotta och det är väldigt strömt, därav lätt att missa öppningen och sen är det bara höga sylvassa klippväggar. Väl ute på vattnet började det om, ny typ av vågor, och jag måste observera ett tag innan jag vågar sätta igång. Sen kommer den ena proffsiga surfaren efter den andra och ”gentlekvinna” som jag är. Ok ta du den, ifall jag inte skulle lyckas skulle jag känna mig dum att ingen fick vågen. Och så håller det på så där ett tag. Sen började tidvattnet komma in och jag började bli lite orolig för att återvända till grottan. Annars skulle det bli dryga 45 minuters paddling till nästa strand i skymningen längs med de skyhöga vassa klippväggarna. Lyckades få ett par rangliga vågor och vet att skulle vi stanna i några dagar skulle det absolut inte vara några problem att ta vågor där, men nu gällde det att ta sig ur. Bikinin hade knytit upp sig och tuttarna fladdrade vilt, men vågade inte ens lägga en sekund på att försöka knyta fast banden igen utan gjorde allt för att ta mig tillbaka. Var lite kritiskt en stund tills jag kunde sätta ner fötterna på korallerna och gå tillbaka sista biten med en lättnad över att jag lyckats ta mig tillbaka. Sen hängde jag, Paulo och en tjej på en syperschysst utsiktsplats, medan Joao tog död på sina sista krafter. Passade på att köra totalt 60 chins i ett takräcke medan jag väntade på en Joao som kom upp med ett leende från öra till öra. Kändes som den perfekta dagen. Jag fick den start jag behövde och sen lite kittlande utmaning. Joao fick de vågor han drömt om och var överlycklig. Så alla glada. Kvällen avslutades på ett mexikanskt ställe. Gott, men återigen så längtar jag efter keso och lite renare mat. Mycket svårt att hitta proteinrik mat utan massa klägg.
Kommentarer