Jag skulle vilja börja med att introducera er för ett fantastiskt bra ord som jag kom i kontakt med för några år sedan: ”avundsglad”. Jag uppfattar och definiera dess innebörd som en positiv form av att vara ”avundsjuk”. Istället för att vara negativt inställd till en annan individ så är man helt enkelt tillfreds med andras framgång men man kan självfallet vara medveten om att det finns en möjlighet att vara lika bra.
Dock känns det som att Jantelagen på något vis kommit att genomsyra vårt samhälle alldeles för mycket, eftersom individer som tar lite extra plats eller syns lite mer tenderar att bemötas med
avundsjuka blickar och nedlåtande kommentarer. Själv har jag haft turen att slippa förlora mig i den labyrint som många i dagens samhälle lockas in i på grund av rädslan för att sticka ut och följaktligen en oro för inte definieras som ’normal’.
Jag har enda sedan jag var liten stuckit ut, vilket mina föräldrar aldrig försökt dämpa, snarare tvärtom. Alltid har jag blivit uppmanad till att vara mig själv och gå min egen väg, istället för att följa strömmen som en död fisk. Det är även något jag alltid gjort och tro mig, allt för många gånger har jag fått lida för detta. För att göra det hela något tydligare så skulle jag vilja ta ett exempel från min tid som ryttare.
För några år sedan var jag nämligen en framgångsrik ponnyryttare, mamma och pappa körde landet och även norden runt för att jag skulle kunna tävla och även träna. Många timmar spenderades i stallet och på hästryggen, det var allt annat än en hobby, det var precis som fitness är för mig idag, en livsstil. Jag kunde med andra ord inte strunta i att rida om det var dåligt väder, det handlade om att klä sig därefter och ge sig ut och kriga ändå. Självfallet var inte livet som ryttare alltid en dans på rosor, men motgångar behövs enligt min mening lika mycket som framgångar. Eftersom det är konsten och även lärdomen från att resa sig från ett fall som genererar en helt annan styrka och målmedvetenhet än den som kommer ifrån vinster. Jag lärde mig att det är okej att falla, och på grund av fantastiska vänner och familj dämpades känslan av det något.
Hursomhelst, när jag fick hem den ponny som senare skulle komma bli den jag hade mest framgångar med, började skitsnacket om mig som ryttare att cirkulera. Det var kommentarer som:
”Moa kan inte rida, hon kommer aldrig klara av den ponnyn, den är för svår för henne”
Därför kände jag en oerhörd press på att prestera i början och självklart avspeglades detta på min ridning. Men så sa mamma något jag aldrig glömmer, ” Moa, rid ifrån dem..”
Det var precis vad jag gjorde, jag jobbade stenhårt med att stänga ute alla kommentarer och framförallt alla
blickar.. och efter ett tag var jag bara fokuserad på mig och Myran som ponnyn kallades. Jag slappnade av mer vilket Myran kände av och vi började klättra på rankning-listorna. Det dröjde inte länge förrän vi låg bland topp 10 i Sverige. Dock blev inte de negativa blickarna färre, snarare tvärtom, men det var inte något som bekom mig.. Eftersom jag visste, att ödmjukhet var (är) ett betydligt mycket bättre drivmedel än avsky..
Den senaste tiden har jag blivit bemött med allt från huvudskakningar, till höjda ögonbryn och nedlåtande blickar från andra på gymmet. Ibland låter det som om jag håller på att föda barn, ibland står jag och tränar på mina scenposer i spegeln och ibland utstrålar jag något som någon skulle beskriva som för mycket självsäkerhet.. Dock är blickarna inte något som påverkar mig eller får mig att dämpa ett visst beteende,
det snarare bidrar till en vilja att låta lite mer, posera lite oftare och vara lite extra självsäker, bara för att jag kan.
I början var det inte alltid lätt att vara den som stack ut, det fanns perioder då det kändes som om uppförsbackarna aldrig skulle ta slut. Men med hjälp av support och en rejäl dos med envishet så blir även den brantaste backen lite lättare att ta sig upp för.
Jag säger som min kära, Michel Foucault:
I don’t feel it is necessary to know exactly what I am
Kommentarer