Det finns en viss känsla av tomhet efter att man har slutfört en tävling och uppnått ett högt uppsatt mål. En känsla som skulle kunna vara värre än ett misslyckande om man inte är beredd på den. När man inte lyckas med ett uppsatt mål blir man förhoppningsvis sugen på revasch, men vad gör man när man har lyckats?
Jag sitter mitt i den, tävlingsbaksmällan. Jag är nöjd med min prestation på tävlingsdagen, såväl kval som final. Lyckönskningarna var många. Jag klarade att ta fram mitt bästa när det gällde, så väl fysiskt som mentalt. Jag har fått gratulationerna, bekräftelsen och jag är glad. ÄNDÅ är det en känsla av tomhet, lite som en kärlek man hoppats på men som försvann. En snopen känsla av ”var detta allt?”
Nu var jag väl förberedd den här gången(jag är tävlingsvan) och nya mål och planer var klara redan innan finalen. Så har det ju dock inte alltid varit och jag tror inte att alla tänker på vad som händer efteråt. Nu ska jag inte jämföra mig med OS-deltagare på något sätt, men det finns dom som till och med tagit livet av sig efter sitt OS-guld. De hade ingen plan för vad de skulle göra efteråt..
Jag lyckades med alla mina mål utom att stå överst på pallen. Ett mål som jag dessutom satte upp under tävlingens gång, jag vågade inte tidigare. Ska jag då vara missnöjd? Knappast..
Foto: Martin Rosberg, Dcore AB.
Fånga mig..
