Så igår var det invägning och formkoll. Jag är lite besviken över hur långsamt det går med kroppen och dess utveckling men det är väl bara att ta till sig och inse att inget sker med en gång. Långsam och kontrollerad utveckling är ju bättre än inget. Sedan är man väl blind för sina egna framsteg. Tyvärr har jag även insett nu det senaste att jag och mat inte är kompisar, vilket i sin tur påverkar mina resultat. Precis som vilken annan tonårs tjej har man sina hjärnspöken som sätter stopp. Och problem med maten har jag haft till och från under mina tonår.
Det hela stora började någon gång runt 13 års åldern när jag blev mer medveten om min kropp. Jag kommer ihåg hur det började med att jag hörde tjejer som var hälften så stora som mig beklaga sig över sin storlek. De kallade sig själva tjocka och slutade äta. I matsalen, fram tills denna tid, var jag ett riktigt matvrak. Jag åt mer än killarna, blev ofta sådär två fulla tallrikar och ett flertal knäckemackor. Det var inget jag tyckte var fel. Eftersom jag spelade fotboll och hade hört att mat var viktigt så åt jag mig alltid proppmätt. Dels för att orka med dagen och alla träningar men också för att det var gott. Jag var aldrig speciellt stor, jag var väldigt normalbyggd för min ålder och undvek fet mat samt läsk. Så det fanns aldrig något för mig att oroa mig för. Men just det att andra tjejer, mindre än mig, beklagade sig påverkade mina matvanor. Jag slutade med knäckebröd och stannade på en tallrik mat per lunch. Även hemma drog jag ner på matflödet och ett av mina fokus blev vågen. Speciellt när tjejerna i min närhet började blanda in vikt och diskutera den. Dessutom smittades jag av fåfängan runt om mig och prioriterade smink framför frukost. Som tur släppte detta en aning för mig, jag hade kvar mitt kontrollerade matintag men jag tyckte inte att vikten var viktig. Så länge jag tyckte om min kropp klarade jag mig.
När jag blev tillsammans med min första kille vid 15 årsålder blev det värre. Jag blev mer öppen till skit som chips och energidricka, vilket gjorde att själva maten minskade. Jag räknade aldrig kalorier men jag gissade. Åt jag en halv påse chips åt jag en halv portion mat. allt för att balansera det hela. Dessutom blev min kroppsform viktigare för mig. Dels för att denna killen gav mig hintar om att träna upp rumpan och magen vilket, på grund av hans högre ålder, hade stor inverkan på mig. Återigen föll jag i fällan om vikt och matfokus. Än värre blev det det sista månaderna med honom och under uppbrottet. Jag kände mig misslyckad och mycket skyllde jag på mitt utseende. När jag träffade min nuvarande kille åt jag i princip inte frukost. Kanske två dl yoghurt eller en macka innan skolan. Dessutom vågade jag inte äta i närheten av han i början. När det blev middag med han och familjen var mina portioner så små att de var uppätna efter fem minuter. Som exempel kan vi ta tacos. Jag fyllde en halv tortilla, åt den och sedan glodde jag på de andra. När vi tillsammans började träna mer aktivt på gym försökte jag att vara mera nyttig. Välja bort bröd, minska pasta osv för att ”tighta till” kroppen. då var jag kanske 16. Tränandet var mer för att hålla mig smal. Eftersom jag hade hört hur mycket socker det fanns i yoghurt, inget jag själv kollade upp, åt jag det någon gång ibland. det blev en del havregryn gjord på en dl gryn och vatten. Till sist gick det lite för långt och när jag väl sov hemma åt jag bara frukt till frukost. Vid detta tillfälle stod vågen på 63kg till mina 167cm. Jag var varken underviktig eller ens i närheten men min relation till mat var riktigt dålig. Någonstans i mitt huvud hade jag bestämt mig för att väga som jag gjorde när jag var 13. För då var jag smal och liten. Vad jag inte tänkte på var att jag under dessa tre år blivit mer kvinna, fått större bröst och mer höfter. Jag skulle väga mer än då men det var inget som jag var mottaglig till att höra på.
När jag väl bestämde mig för att försöka bygga mer muskler på gymmet året senare ökade mina matportioner. Mycket tack vare min partner idag då han konstant tjatade om min minimala matkonsumtion. Jag hatade att höra det då och jag hatar att höra det nu men det har faktiskt hjälp mig. Även om jag äter mer nu är det fortfarande inte tillräckligt. Fortfarande hemsöks jag av hjärnspöken och vågen är inte min vän. I mitt huvud är jag låst till att alltid väga under 60 kg, av någon anledning, vilket gör att det är svårt att äta. Speciellt när jag väger mig själv en gång i veckan. Tyvärr förlitar jag mig till den där förbannade maskinen istället för mått och bilder. Igår hade jag gått ner 0.4kg sedan förra veckan vilket inte är positivt. Det är ju nu jag ska bygga! Frossa, äta och öka i vikt för att kunna bli perfekt senare. Det är nu jag måste utmana mig själv. Jag har haft fria tyglar till maten av min coach då min vikt är hyfsat stabil men nu har jag själv tagit beslutet att använda kostschema. Mina pass har blivit löjligt tunga sedan det nya schemat, då menar jag inte fysiskt utan mentalt och kroppen ligger oftast på låg energi. Jag hoppas på att vända detta och jobba upp mer muskler!
Gårdagens formcheck och posering på gymmet står för bilderna 😀
Kommentarer