Så var det bara tre veckor till årets stora mål, Ironman i Kalmar. Det hela började med en ”rolig” grej, en utmaning att ta sig igenom. I takt med att formen blivit bättre och kroppen svarat bra på träningen har ett tidsmål också växt fram och jag vet av erfarenhet att jag som vanligt lagt ribban högt : ) Att vid årsskiftet springa ett 7km lopp i 4.45 tempo kändes sådär får jag erkänna. Skadan förra året gjorde att jag hamnade i en urusel form. Men jag har verkligen kämpat mig tillbaka dessa sju månader och nu är det tempot ett mer lagomtempo 🙂 Jag har kämpat, tillsammans med andra men också mycket själv. Det har varit många många tidiga morgnar för att i största mån försöka undvika att det går ut över familjetiden. Kl 6 en lördagmorgon är inte alltid jättekul, men det går betydligt lättare att ta sig upp när man visualiserar sig själv korsa mållinjen i Kalmar 🙂
Ironman ska bli så otroligt kul samtidigt som jag bara längtar tills det är över 🙂 Det är otroligt mycket pusslande och stress över att träna tre sporter. För er som inte vet så är det 3860m simning, 18 mil cykling och 4,2 mil löpning. Kan man nånsin känna att man tränat tillräckligt inför ett sådant här lopp egentligen? Jag känner mig relativt förberedd men vet att jag utan tvekat kunde varit ännu mer förberedd. Men till vilket pris? För hur gärna jag än vill göra en bra tid så har jag inte prioriterat detta fullt ut. Jag har inte haft nån coach som lagt upp träningen till mig. Det skulle innebära att familjen blir bortprioriterad och det skulle jag aldrig göra när det är det bästa och viktigaste jag har. Må hända att man kanske gör en Ironman en gång i livet bara men det är ändå förlorad tid med familjen som man aldrig kan ta igen. Det är därför jag varit ute tidigt på morgonen eller sent på kvällen så mycket som möjligt. Då sover barnen och jag har ändå haft hela dagen med familjen. Jag har kanske planerat för nåt pass nån kväll men valt att stanna hemma i soffan med sambon andra gånger.
Simningen och löpningen känns bra men jag vet att jag cyklat alldeles för lite. Även om jag skrapat ihop ganska många mil så har jag för få långpass. Jag hoppas min vinnarskalle kan hjälpa mig : ) Oavsett är det otroligt svårt att veta hur man ska lägga upp loppet och hur kroppen kommer svara på en sån påfrestning… Hur mycket skalle man än har så har kroppen också en vilja : )
Kommentarer