Ojsan hoppsan, här var det ett tag sedan jag var inne.
Jag har liksom inte velat uppdatera något här då min motivation och glädje till gymträning totalt har försvunnit. Eller totalt är väl fel ord, men det är inte alls på samma nivå som det en gång var. Men här kommer ett ganska öppen hjärtligt (och långt ) inlägg om vad som hänt..
Förr två år sedan till och med för ett och ett halvt år sedan var det min stora passion, det var det jag gjorde, den jag var. Jag var så förknippad med gymmet att det blev en del av min identitet. Både jag och min sambo var så uppe i det hela att det var det enda vår värld cirkulerade kring.
Bild från sommaren 2016
Men något hände, riktigt vad det var vet jag inte, men någonstans slutade gymmet att vara min frizon och blev istället ett plats för måsten och krav på prestation som jag kände att jag aldrig kunde leva upp till. När jag ser tillbaka på mig själv och hur jag var då så ser jag en person som var osäker på sig själv, vantrivdes i sin egen kropp, hittade fel med sig själv hela tiden och var bara allmänt vilsen. Vilsen.. ja det är nog det bästa ord jag kan finna för att förklara för er vad det var jag kände. Efter tävlingarna jag körde våren 2016 så gick jag helt enkelt vilse och tappade bort vem jag var. Jag hade låtit tävlingarna och allt runt omkring definiera den jag var och när de var över så tappade jag bort mig själv. Trots att min glöd för träningen inte var det samma så försökte jag hela tiden pusha mig själv att gå till gymmet även när jag kände att jag helst av allt ville bara vara hemma eller göra något annat. Gick jag inte till gymmet kände jag mig dålig och tyckte illa om mig själv, gick jag till gymmet ville jag bara därifrån.
Min lilla identitetskris, som jag egentligen aldrig pratade om ( vilket nu så här i efterhand känns jäkligt dumt att jag inte gjorde), blev tillslut alldeles för mycket för mig att hantera. Det kom lite som en chock, men en dag blev det liksom bara för mycket, bägaren rann över när Viggo ( lilla vovven) blev sjuk och det blev helt enkelt för mycket för mig och efter att ha gråtit i 24 timmar konstaterade en läkare att jag led av utmattningssyndrom och sjukskrev mig i nästan 5 månader.
Den första perioden vågade jag knappt gå ut, jag skämdes av någon anledning över att visa mig ute, var rädd för att folk skulle döma mig och titta snett, undra varför jag gick hemma på dagarna. Gymmet blev en plats som jag knappt vågade besöka, alldeles för mycket folk och alldeles för mycket förknippat med prestation och var det något jag inte klarade av just då så var det press.
Under hösten 2016 hade jag tagit upp ridningen som jag lagt av med 12 år tidigare, jag red en gång i veckan och tyckte det var ett skönt avbrott att vara i stallet ett par timmar varje onsdag. När jag blev sjukskriven så blev stallet min räddning.
När jag är i stallet så stänger jag liksom av det som snurrar runt i huvudet på mig. Jag fokuserar på något helt annat. När jag är i stallet så är allting i huvudet stilla, det är tyst. Jag kan slappna av och njuta, jag kan skratta på riktigt och känna ren glädje.
Timmarna i stallet har gett mig mer än vad jag tror samma antal timmar i terapisamtal skulle kunna ha gett mig.
Att rida och ta hand om hästarna är inte bara en fysisk aktivitet utan för mig är det också mentalt stärkande. På hästryggen har jag börjat bygga upp mitt självförtroende igen.
Jag är inte alls samma osäkra tjej, som jag så här i efterhand kan se att jag var för ett år sedan. Jag är nu mycket tryggare i vem jag är och i hur jag ser ut.
I somras deltog jag i klubbmästerskapen på ridklubben och blev Senior Klubbmästare.
Jag har släppt alla krav på mig själv angående gymträning och fokuserar nu fullt ut på att bli en så bra ryttare som möjligt.
Jag kommer troligtvis aldrig att ställa mig på Fitnesscenen igen men jag förblir en del av MMfamiljen och kommer vara med på de event jag kan, att stå i montern på tävlingar och träffa alla är ju så himla kul! Jag håller just nu på att ta något som heter Grönt Kort, en tävlingslicens för att få tävla inom ridsport. Min dröm är att starta en dressyrtävling under 2018 och visst hade det varit läckert med ett svart schabrak med MMsports logga på? 😉
Caltara, hästen med stort H. Jag rider henne 3 dagar/veckan åt min ridlärare och skall starta en träningstävling på henne i december.
Det blev ett väldigt långt inlägg, men det var skönt att få skriva av sig lite.
Må så gott där ute!
Kommentarer