Nu var det inte igår jag dök in här och allt har sina anledningar. Jag gillar inte att gnälla, ha huvudet under ytan och kriga för att få luft. Jag är van att köra på, inte känna efter eller stanna upp och fundera.
Denna gång tog det tyvärr stopp, jag kunde inte springa förbi, kunde inte hålla huvudet högt hur jag än försökte. När jag kom hem från tävlingen och skulle tillbaka till de vanliga rutinerna så slets detta ifrån mig. Nu handlade det inte bara om att vakna upp och inse att ” nu har jag kontrollen över mig själv igen ” nu är det ingen som säger hur jag ska träna och äta längre, nu bestämmer jag själv. Bara den tanken och känslan var skrämmande men att då få återgå till de rutiner som man hade innan tävlingen gjorde det hela ändå en rätt lugnande. Ack så fel man hade, de få rutiner som fanns kvar slets bort från mig och tomheten inom hela mig knäckte mig. I och med detta kom först ett matintag på noll som sedan övergick till tröstätning. Sagt och gjort, motivationen försvann och det blev tyngre och tyngre att gå till gymmet. Frustrationen åt upp mig inifrån, jag kämpade och slet för att få dagarna att gå, jag förnekade att jag inte mådde bra och valde att acceptera att det var såhär nu och fortsatte och körde på. Tills det en dag föll i sär, tills jag inte kände glädje i något. Varken arbete, träning eller andra sysslor. Sömnen försvann och det kändes som om allt gick på repeat, drömde jag eller var jag vaken?. Höll jag på att krascha? Jag vet inte. Men här tog jag förr förra veckan ett break, stannade upp och rannsakade allt. Rensade hela kalendern, tog bort alla måsten och successivt så började saker att få sin rätsida, jag vägrade lägga mig platt.
Idag har jag nya mål, fattat nya beslut och vågorna känns lite enklare att surfa på. Tar nu sak för sak och att passet på gymmet idag var det bästa passet sedan tävlingen säger mycket. Stegen har rest sig upp mot husväggen och jag har börjat klättra igen.
” God gives his hardest battles to his strongest soldiers ”
Kommentarer