Hej igen! Jag skulle ju berätta hur jag kom i form så snabbt efter min graviditet. Eller över huvud taget egentligen. Graviditeten har faktiskt inte så mycket med det hela att göra, men allt hänger såklart ihop. Jag måste först börja med att berätta om min syn på mat.
Godis, glass, chips och snabbmat åker ner i gapet ganska ofta och jag ser inget problem med det. Min involvering i vad jag stoppar i mig är minimal. Ju mindre involverad jag är, desto lättare är det – och det gäller inte bara mat. Jag pratar inte om slapphet, eller att inte bry sig om saker, men om att låta saker få ha sin gilla gång. Om en chipspåse (eller två) åker ner så gör den det och livet går vackert vidare.
Jag hade rejält snedvriden kroppsuppfattning i 17 år. Det har svultits, hetsätits, stoppats fingrar i halsen, dietats (i ”sundhetens namn” aka ortorexi) osv. Men det enda som gjorde att jag kunde tillfriskna var det faktum att jag slutade förbjuda mig själv att äta. Så jag började äta precis vad jag ville istället, med följden att ”vad jag ville” blev en ganska lagom mix av nyttig mat och skräp. Så istället för dödssvält följt av våldsätande, med efterföljande skuldkänslor och straffpåföljder (svält eller hetsätning), övade jag på att vara lugn inför maten.
Om jag behöll lugnet medan jag åt, oavsett vad jag åt, blev det faktum att jag åt mindre laddat. Ju mindre laddat det blev att äta, desto bättre blev mina matvanor. Och med bättre menar jag inte att de blev så mycket nyttigare i sig, men allt mentalt våld kopplat till mat försvann. När våldet försvann och jag kunde tillåta mig att uppskatta vad som helst utan att få skuldkänslor, blev också följden att jag åt ganska lagom av allt. Givetvis inte alltid. Ibland svullas det ju något hejdlöst. Men eftersom jag är helt lugn med att det händer ibland, behöver jag aldrig straffa mig själv genom att göra det omedelbart igen. Och igen. Och igen. Ja, ni fattar grejen.
Hur detta hänger ihop med min graviditet och korta väg tillbaka till en återställd/vältränad kropp:
Många människor har någon form av fixering när det kommer till mat och/eller kropp. Den här fixeringen genomsyrar livet och ligger som ett hölje över hela tillvaron.
När en kvinna blir gravid händer plötsligt något som är långt mycket viktigare än hur många kalorier som ligger på tallriken. På grund av den olyckliga kombinationen av långvarig frustration (över att inte ha tillåtit sig att äta vad hon vill) och den nyfunna insikten i och glädjen över att man kan skita i allt som inte är viktigt (t ex matregler), gör den gravida kvinnan det hon alltid har velat. Hon äter. Hon äter hejdlöst.
En längtan efter helt sjuka kombinationer uppstår. Men det är knappast det växande barnet som kräver baconlindad pingvinstång doppad i choklad, nedsköljt med coladränkt vispgrädde. Eller? Kanske trampar jag någon på tårna nu och det är inte min mening med det här inlägget. Men handen på hjärtat… låter det inte rimligare att det växande barnet (och den alltmer nedtyngda mamman som behöver all kraft hon kan få) klarar sig genom att mamman äter mer av den vanliga maten?
Jag tror inte att det är barnet och kroppen som sådan som kräver alla de här grejerna. Möjligtvis leverpastej om kvinnan har järnbrist. Grädde om hon är mager eller citroner om hon har brist på C-vitamin. Men i vårt västvärldssamhälle tror jag det är väldigt få personer som lider av brist på… allt. Däremot tror jag att varje kaka, chipspåse, chokladbit, glasstrut, hamburgare och lakritsstång hon någonsin tackat nej till av dåligt samvete, nu går igen och fullkomligt kräver att bli uppätna. De är som den där jobbiga personen som alltid tjatar om samma sak. Som förmodligen hade slutat tjata om du någon gång genuint lyssnade. Och när du väl kapitulerar och ger personen lite av din tid, så blir personen nöjd och glad och kanske väntar ett halvår med att höra av sig igen.
Foto: Claudia Kent
