På bilden har ni mig, cirka en månad innan Decembercupen och min debut i Athletic Fitness. Bakom fotografen vistas min då nio månader gamla son som fortfarande, när bilden tas, ammar flera gånger om dagen. I det här blogginlägget ska jag, med färskt facit i hand, berätta lite om min syn på tävling och amning.
På bilden väger jag omkring 71 kilo. Om jag äter precis vad jag vill (se gärna mitt inlägg Mat & mindset) och tränar lagom mycket, brukar jag väga omkring 73 kilo. På tävlingsdagen vägde jag omkring 69 kilo. Jag gick med andra ord inte ner särskilt mycket inför tävlingen, eftersom jag av naturen har fått en ganska definierad överkroppsmuskulatur. Min underkropp ser dock ibland ut att tillhöra en annan människa och jag skulle behöva ta bort mycket mer fett för att få en lika synlig benmuskulatur, som den på överkroppen. Det är något jag, av flera anledningar, inte tycker är värt. En av anledningarna den här gången var just amningen. En annan var tidsbristen. Jag bestämde mig för att tävla drygt två månader innan tävlingen och hade inte tid nog att, på ett långsamt och smart sätt, plocka bort mer fett.
Fast besluten att hålla amningen intakt, var det heller inget alternativ för mig att gå på dieten ännu hårdare. Jag ställde framförallt upp i tävlingen för att få min debut avklarad. Att ha debuten avklarad var det största steget jag kunde ta. Att gå från att inte ha tävlat, till att ha tävlat, var ett mycket större steg, än stegen jag hädanefter kommer ta mellan nästkommande tävlingar. Det som gjorde att min satsning inför debuten var så krävande var inte träningen i sig, utan den mentala biten. Ovissheten om hur en tävling går till. Ovissheten om hur man beter sig på scen. Hur det kommer att vara att stå där, med svetten lackandes (min färg rann t o m så mycket att det ledde till en tillsägning) och hundratals ögon som bedömer ens halvnakna kropp. Ovissheten om hur min kropp och mina prestationer kommer att stå sig mot de andra.
Men alla de där grejerna har jag koll på nu. Jag vet precis vad som funkade bra och vad som funkade mindre bra. Inför mina kommande tävlingar har jag nu en oändligt mycket större bas att utgå från, än innan debuten. Och den erfarenheten kan jag rekommendera vem som helst att skaffa sig. Skit i placeringar. Strunta i att det kanske hade gått att träna upp sig lite till (det gör det alltid). Se debuten som ditt avstamp. Det är med den som grund du planerar din kommande träning och kosthållning.
Och ja. Du kan amma och tävlingsträna, om du tar det lite lugnt. Men den största och viktigaste biten, som jag ännu inte nämnt, är kontakten med ditt barn. Du kommer att behöva försumma kontakten med ditt barn i någon grad. Är du en rutinerad atlet som har tävlat mycket och kan din grej, tror jag inte att du måste försumma din omgivning för att nå dina mål. Inte heller om du lyckas hålla huvudet kallt mellan dina träningspass. Men är du som jag, fullständigt grön och med förkärlek för grubblerier, dras uppmärksamheten lätt bort. Bort från ditt barn, i spikrak riktning mot olika sidor på nätet. Fitnessbloggar. Foton på fitnessfolk. Instagramkonton med fitnesstävlande atleter. Tankar på tävlingen. På scenen. På fitnessfolket. På fitnesskulturen. Jag skulle nog vilja påstå att jag tänkte på fitness i princip dygnet runt i två månader. Jag hade så otroligt mycket investerat i tävlingen rent tankemässigt. Själva träningen var inte tillnärmelsevis så krävande, som all möda jag lade in i min tankeverksamhet.
Ja, du kan amma och köra en tävlingssatsning om du väldigt gärna vill. Tar du det lugnt med din diet och accepterar lite mer fett på kroppen än vad som kanske är önskvärt inom din disciplin, kan du gott och väl tävla. Men även om ditt barn får den mjölk det behöver, kanske din uppmärksamhet är bättre? Det är i varje fall vad mitt facit säger…
Att träna hårt och dieta är att gå i en hård riktning. Att bli mamma och amma sitt lilla barn är en rörelse mot någonting mjukare. Förhoppningsvis en lite mer introvert tid som kanske bör ägnas åt reflektion och lugn? En tid att skapa en lugn och harmonisk tillvaro för ditt barn? Jag har ingen lust att komma med några pekpinnar och skriva någon, i denna stund tävlingssatsande nybliven mamma, på näsan. Jag kan bara ge dig min syn på det hela, utifrån min nyss gjorda erfarenhet. Som sagt. Jag är väldigt glad över att ha debuten avklarad. Glad över att ha gjort ett träningsryck och kommit i mitt livs kanske bästa form. Men samtidigt ganska ledsen över att jag, som nybliven mamma, investerade så mycket uppmärksamhet på fitness utöver den tid jag lade på själva träningen. Uppmärksamhet som, rakt av, togs från min son.
Var sak har kanske sin tid?
Foto: Claudia Kent
Kommentarer