Hej igen kära vänner, motionärer, atleter och familj.
I vanlig ordning har dagarna varit fyllda av jobb, konsultationer, en utbildning i dynamisk rörlighet (stort tack till Erik Börjesson och Christoffer Jonsson för en riktigt bra utb) och faktiskt lite extra läsning då jag haft lite extra tid över. Bortsett från detta en väldigt mysig helg med min vackra dam, familj och vänner.
Även om jag vet vad jag vill att detta inlägg ska innefatta är jag något osäker på vart jag ska starta. Tanken är att jag ska prata om kunskap, erfarenhet, inställningar, självbild och hur det om vi tillåter det kan begränsa oss och rubba våra vanföreställningar eller gynna oss i vår utveckling.
Jag är uppväxt i en förort till Stockholm där glada amatörer drömde om större biceps, tunga vikter och rippade kroppar. Detta har lätt till att jag har en stark tro till att vår inställning och våra vanföreställningar till vad vi gör har en stark inverkan på våra resultat. I ”min” förort var vi många som tyckte det var fullt rimligt att man kunde ligga och ”reppa” på 100kg bänkpress som 15-16 åring (och många av oss klarade detta galant) och att öka från M-L i t-shirts på kort tid var även det självklart för vissa av oss. Även om vi fortfarande växte i den åldern så gick vår utvecklings i gymmet hastigt ur ett generellt perspektiv.
Allt eftersom och ju mer intresset ökade för kroppen, hälsa och träning breddades även kunskapsbasen för några av oss. Här kan jag endast tala för mig själv då kunskapen till en viss del kunde ha en negativ påverkan på min vanföreställning. Var det positivt att jag nu tränade med inställningen till att jag (i bästa fall) kunde öka ca 2 kg muskelmassa på 12 månader istället för inställningen att jag skulle efterlikna en belgien blue kossa efter 12 månaders hårt slit? (kom ihåg att träningen skulle vara den samma men inställningen annorlunda). Självklart ska vi inte glömma att en ”kraftig” vanföreställning utan verklighetsförankring kan leda till andra missöden.
Kunskap bör värderas högt och att basera sin träning på vetenskaplig fakta är gynnsamt det kan nog det flesta av oss hålla med om. Men kan kanske en del kunskap påverka oss i vart vi väljer att sätta ribban på vad som är möjligt att uppnå eller inte? Och har det en positiv eller negativ inverkan på våra resultat? Inte bara i träning men ur andra aspekter i livet är det avgörande vart vi sätter ribban. I böcker som ”din gränslösa styrka” av Anthony Robbins och i filmer som exempelvis the imitation game tas detta sätt att tanka upp och här uppmuntras vi att själva avgöra vad som är rimligt.
Jag själv har gått fram och tillbaks i tankarna kring vad jag ska utgå ifrån, mina vanföreställningar eller vad som är rimligt ur ett vetenskapligtperspektiv. Min slutsats har blivit att ”- Sikta mot mars för då landar jag i alla fall på månen”. Med detta uttryck menar jag egentligen att jag sätter väldigt absurda och orimliga mål för mig själv (jag hade dock aldrig satt orimliga mål för någon annan). Mål som ”vuxen- jaget” (den del av oss som rymmer den kunskap, erfarenhet och information vi skaffat oss genom åren) är fullt medveten om att jag inte kommer uppnå och som på samma gång mitt naiva ”barn- jaget” (den del av oss som inrymmer vad vi upplevt som barn) tycker är fullt rimligt. Så att jag inte framstå som schizofren vill jag snabbt tillägga att ”barn- jaget” och ”vuxen- jaget” är ett uttryck som används inom psykologin.
Min vän och på sätt och vis även Coach (ja nu får du ta på dig det) Christoffer sa ”- När man är omgiven av människor som är starka rubbas bilden av vad som är rimligt att åstadkomma på en avsedd tid och vad som anses vara en bra prestation blir genast en fjärt i rymden”. och även ett avsnitt på Tyngre där detta nämns. Så kanske påverkas vår inställning och bild av oss själva när vår prestation skuggas av någon annans? Så in vi väljer att inte missunnar vår ”överlägsna” men istället motiveras och inspireras av dem. Kanske till och med dessa personer kan vara med och påverka vart vi sätter ribban. Vilket kan vara fördelaktigt i vår egen resa. I pumping iron säger (?) ”The wolf climbing the hill is hungrier than the wolf on the top the hill”. Är det alltid så lätt att välja att inspireras istället för att påverkas negativt av andras framsteg? här vill jag ta upp ett exempel.
Bilden är på en person som jag inte bara har fått planera kost och träning till men han är också haft äran att inspireras av. Bilderna är det 7 veckor emellan vänster – höger. Till att börja med är bilderna något missvisande då det är tagna med olika kameror och ljus, jag tänker dock inte ta ifrån att denna utveckling var mycket god (fettreducerande diet med fokus på att bevara/öka massa). När människor ser denna bild och även läser under vilken tidsintervall detta uppnåddes ställer sig gärna folk på två olika sidor. Där ena sidan hävdar exempelvis AAS (anabola androg steroider), photoshop, inte samma person etc. Andra sidan väljer dock att inspireras av denna utveckling och med nyfikenhet fråga hur detta gjordes. Sanningen är att klienter jag inspirerade av denna utveckling har själva gjort en fantastisk utveckling själva.
Att missunna andra deras framgång kanske mer begränsar oss själva än dem? För att här sätter vi ju faktiskt ett tak på vad som är rimligt att uppnå. Jag brukade kunna bli rätt upprörd när människor kom med anklagelser och påstående mot mig eller mot mina klienter. Numera är jag tillfreds med detta och tycker mer synd om denna grupp som sätter tak på deras egna förmåga. Kanske beror anklagelser på taskig självbild/självkänsla andras framgår inkräktar på denna(?).
Sammanfattning: Så kan det kanske gynna oss att behålla en lite naiv inställning till vad som är rimligt att åstadkomma, inspireras av våra överlägsna som kastar en skugga över vår prestation i kombination med kunskap? Och kan detta gynna oss ur livets alla aspekter eller är det endast riktat till träning och hälsa?
Hoppas detta inlägg uppskattas, bidragit med något positivt och var en rolig läsning
Mvh Bentzer.
Kommentarer