Jag brukar alltid hävda att ”det blir vad man gör det till”, oavsett situation. Men jag har hamnat i ett läge där jag har jäkligt svårt att applicera det på en del av mitt eget liv.
Jag älskar styrketräning och jag älskar gymmet. Jag är typen som kan hänga där i timmar bara för att jag gillar’t, inte bara för att träna aktivt.
I nuläget har jag två gymkort, på två helt olika gym. En större kedja, och ett mindre hardcoregym i stan.
Vad är problemet då? Borde jag inte vara överlycklig!?
Problemet är att jag inte trivs på något av dem, egentligen av samma anledningar… Trasig/saknad utrustning, människorna, attityden hos både personal och de som tränar… Folk som inte har minsta respekt för utrusningen eller övriga som tränar. Folk som ill-glor på alla som inte ingår i deras klubbar för inbördes beundran. Samtliga mina träningspass nu sker med lurar i och skygglappar på. Visst vill jag ha möjligheten att göra så ibland. Vissa dagar och vissa pass kräver det. Men jag vill inte ha det så jämt. Jag vill ha en del av mitt sociala liv på gymmet, och det har jag inte längre. Hardcoregymmet som var mitt favorithäng flyttade, bytte personal och kundkrets och inget är längre så bra som det en gång var.
Man ska inte känna sig håglös och Blääh! inför ett träningspass, men det gör jag nu. Jag får sitta en stund i bilen utanför för att hitta fokus och pepp inom mig själv för att kunna genomföra passen någorlunda. Jag tänker ”det blir vad jag gör det till” ”Gå in, gör det du ska, och dra hem”
Kommande veckor ska jag undersöka andra alternativ, för jag vill trivas när jag gör det jag älskar!
Kommentarer